Jag läser en Pulitzer prize-vinnare

Egan tar emot priset. 

Boken beskrivs av Pulitzer-kommitten som:  "an inventive investigation of growing up and growing old in the digital age, displaying a big-hearted curiosity about cultural change at warp speed."


Yeah. Det fattar man ju inte så mycket av. Då får man läsa boken för att få en egen uppfattning. Jag är ju tidigare bekant med Egan, jag har läst The Keep och fler av hennes andra böcker pryder min bokhylla, dock olästa. Så jag blev ruskigt exalterad när hon fick Pulitzerpriset. 
Boken sträcker sig mellan 80-talets punkscen till 2010-talets teknikfreakade värld.
Historien är ganska löst sammansatt och vem berättaren är skiftar i nästan varje kapitel. Ibland får man uppleva samma kväll uppdelade i två kapitel sedda från två olika karaktärer. Det tar ibland några stycken innan man förstår vem det är som kapitlet utgår ifrån och när kapitlet utspelar sig, ibland var detta lite förvirrande. 
En berättarteknisk detalj som jag dock älskade var att de personerna som man skymtade förbi i boken, som inte var huvudpersonerna fick man ändå en fullkomlig presentation av hur deras liv skulle fortlöpa efter just den här scenen/kapitlet var över. Som exempel en utav huvudkaraktärerna har rest till Afrika med sina barn på semester, hans dotter Charlie träffar där en afrikansk ung man som är en del av hotellets underhållning.
"Thirty-five years from now, in 2008, this warrior will be caught in the tribal violence between the Kikuyu and the Luo and will die in a fire. He'll have four wifes and sity-three grandchildren by then, one of whom, a boy named Joe, will inherit his hunting dagger. Joe will go to college in Columbia and study engineering, becoming an expert in visual robotic technology that detects the slightest hint of irregular movement ( the legacy of a childhood spent scanning the grass for lions). He'll marry an American woman named Lulu..."
Så här är det ibland, en helt oviktig statist i historien vecklas plötsligt ut till en fullartad karaktär, för en sekund eller två, sen är man tillbaka på huvudspåret igen. Det är sinnessjukt intressant och smart gjort. 
I boken möter man det misslyckade punkbandet The Flaming Dildos, den misslyckade agenten La Doll som förstörde sin karriär genom att olyckligtvis råka brännskada en hel välgörenhetsbal med brännande olja från lamporna i taket och som sedan blir agent för diverse diktatorer i världen. Vi möter kleptomanen Sasha och hennes chef, skivproducenten Bennie. Sashas bror sitter i fängelse för att ha kidnappat och försökt våldta en filmstjärna vid namn Kitty Jackson. Eller har han det?
Egan skildrar show business från bandets sida, producentens sida, managerns sida, journalistens sida, groupiesarnas sida, bandets flickvänners sida och så vidare. Men alla karaktärer i boken är ganska misslyckade och sneda. 
Det näst sista kapitlet är helt skrivet som om det vore en Power Point-presentation. (!)
Boken handlar väl kanske om hur vi uppfattar tid, och hur all teknik påverkar oss idag. Allt går så fort idag att minnet knappt hänger med. 
Även om jag gillar boken och alla historier och karaktärer hänger ihop är det kanske ändå lite för mycket koncept och historieexperiment för min del. Jag har läst för många splittrade Short Cuts-inspirerade böcker på sistonde. A-B, är det för mycket att begära?
Men en bok sprängfylld av populärkultur, smarta personer och referensblinkningar är det här ändå!