För det andra. Troppers böcker börjar följa ett oroväckande identiskt mönster. Kille i 34-års åldern möter sin ungdoms demoner, ofta i form av en far vars förhållande till killen inte varit ultimat. "Om att släppa och gå vidare, och lita på dem man älskar." det är taglinen till Konsten att tala med en änkling (Troppers första bok på svenska) men hade lika gärna kunnat stå på Sju jävligt långa dagar och Boken om Joe också. En mening som är sagd om en ännu ej översatt bok av Tropper (Everything changes) hade också kunnat passa in på de här böckerna "Soon fists are flying, his love life is a shambles, and his once carefully structured existence is spinning hopelessly out of control.".
Tropper skriver helt enkelt samma historia om och om igen. Det är han i och för sig inte ensam om, det gör många författare (till exempel min favorit Murakami), men lite finess och detaljer som skiljer böckerna åt hade inte skadat det minsta.
Boken om Joe är på det hela taget en lika helt okej bok som de övriga. Nyhetens behag har lagt sig och jag jublar inte längre över ämnet, de cyniska kommentarerna och fnissen som kan slippa ur en under läsningen. Jag börjar också tröttna på att tjejerna som kom undan, de här tjejerna som egentligen var den enda rätta, men som killen i huvudrollen sjabblade bort på ett korkat sätt och nu försöker vinna tillbaka, alltid skildras som perfekta, gudalika, sköra, små älvprinsessor. Tunna rostfärgade blusar och hårlocker som faller ner mot kinden, ååh vad söta och felfria vi är!
Men alltså egentligen är det väl inget fel på den här boken heller. Tropper är underhållning, men har du läst en så har du läst de alla.
1 kommentar:
Fast Joes Bok hade nog inte väckt så många Job-associationer. Tyvärr.
Skicka en kommentar