Sandmannen - Lars Kepler

Jag började läsa Sandmannen på lunchen en dag. Efter avslutad arbetsdag kom jag hem vid halv nio på kvällen och återupptog läsandet. Kl 02.30 var boken utläst. Det här kan tyda på två saker. Att boken var vansinnigt lättläst och inte krävde någon större eftertanke eller att boken var vansinnigt spännande.
Båda två gissningarna stämmer in. Jag kan nog erkänna att jag skummade många sidor. I jakten på upplösningen var jag beredd att hoppa över stora stycken. Framförallt långa stycken där karaktärerna hoppar in eller ut ur bilar, springer i trappor eller ringer varandra för att säga OK! Transportsträckorna helt enkelt. Skit i det, ge mig upplösningen NUUUU!

Jag är inte av uppfattningen att Kepler skriver speciellt "bra" litteratur. Men något mer snabbläst och spännande får man faktiskt leta efter. Jag kommer inte ihåg mycket av boken såhär i efterhand men ett par fantastiskt tillfredsställande timmar gav den mig i alla fall. Eftersom jag inte kom ihåg mycket av Eldvittnet heller (delen innan Sandmannen) kan jag med säkerhet garantera att Sandmannen går att läsa fristående utan några problem.

En konstig detalj som jag uppmärksammar är i alla fall Keplers namnval i boken. Det finns ingen som heter Svensson, Jansson, Sjöström eller något som ens påminner om ett vanligt namn. Alla karaktärer i boken, stora som små har namn som får mig att tänka på överklassen eller en elit. Exempel är: Saga Bauer, David Sylwan, Reidar Frost, Veronica Klimt, Fredrik Mosskin, Irma Goodwin, Roseanna Kohler, Nathan Pollock, Rebecka Mendel. Vilka är de här människorna? Från vilken verklighet hämtar Kepler sina namn?