Böcker i dåtidens Stockholm

På Albert Bonnier förlags instragram lades det upp en bild på 60-talsredaktören Sven Granath läsandes en bok och rökandes en cigarett, inomhus. Mig veterligen har inga ögonbryn höjts gentemot inomhusläsning under årens lopp, däremot inomhusrökning är något vi himlat med ögonen åt. Hur kunde de? Och på jobbet? Nej vet du vad! Allt luktade ju rök! Att man stod ut! Ge mig en grönkålsjuice och tänd ett doftljus genast, jag måste djupandas!

Det som fångade mig med bilden var inte Sven Granaths avslappnade inställning till nikotin under arbetstid utan självklart boken han höll i handen. Man såg titeln eller en del av titeln men man såg inte vem som hade skrivit boken. Jag googlade lite halvhjärtat men hittade inget som stämde. Bilden är från 1960 och om Sven Granath inte är en alldeles oäven redaktör läser han något förhållandevis nysläppt, så boken borde vara utgiven 1959-1960 nån gång. Jag gav snart upp och delegerade (man måste delegera, det säger alla) vidare uppgiften till en bloggkollega, nämligen Marcus Stenberg som bloggar på bokhora. Han har tidigare visat sig kunna klara av de till synes mest omöjliga bokdetektivfallen såsom "Fallet med den för Saga helt ointressanta boken som hittas på en mordplats i Bron" och "Fallet med böckerna på Lena Dunhams författarproträtt på baksidan av boken Not that kind of girl" så om någon skulle klara av detta så var det herr Stenberg. Om ni vill veta hur det gick och om han knäckte gåtan så gå in på bokhora och läs hans inlägg.

Bilden nedan till vänster är den som postades på instagram. Bilden till höger fanns från samma tillfälle att hitta på vilda webben. Bägge bilderna misslyckas dock med att visa vad Sven Granath läser.

Bilden var lånad från sidan Stockholmskällan där det finns över 30000 bilder samlade från Stockholm från förr och nu, främst förr. Jag blev lite sugen på att ta reda på om denna sida hade fler bokmysterier att bjuda på. Jag hittade en tjusig bild från 1953 där den unga balettdansösen Mariane Orlando ligger dansigt spontant på en säng och läser Baron Encore, en bok utgiven 1952 som handlar om dåtidens balettscen världen över. Lever dansen och LÄSER om dansen! Här behövdes mästerdetektiven Stenberg ej kallas in. Jag såg direkt vilken bok det var.

Mer bjöd sidan på en ung och skön sovandes herre utanför Bonniers bokhandel 1962. 

Och en bild på vad som måste vara dåtidens version av Pocketshop på Centralen i Stockholm tagen någon gång under det glada 50-talet. 

Sist men inte minst, med tanke på vad den här bloggen faktiskt heter, måste jag visa er den här bilden från 1952. Ett helt rimligt rum med för mig drömmiga möbler. Ge mig detta nu, tack! Tack för lånet av bilderna Stockholmskällan! 

Att resa är inte att läsa.

Sommaren har varit läslös. Den har istället varit podfylld och skärmfylld. Tekniken tar över mig. Jag får kemisk ångest av mitt mediaintag. Jag kräver bot och bättring.
Jag har varit i Berlin två gånger. Läste inte ett smack.
Jag har varit i Stockholm. Läste inte ett smack.
Jag har varit i Köpenhamn. Läste inte ett smack.
Att resa är inte att läsa.
Jag har däremot testat idel nya restauranger och ramlat dåliga gatan fram.
Jag har till och med varit med i en pod och där hävdat att jag är bokbloggare och litteraturnörd. Inför poden krävdes studier av dystopisk litteratur. Mina dammiga gymnasiala exemplar stod i hyllan och blängde på mig. Jag blängde tillbaka och satte på play. En skruttig filmatisering av A brave new world från 1998 är det inget fel på, faktiskt! Jag lever på lånad tid med minnen av läslusta från fornstora dar.

Den andra kvinnan av Therese Bohman finns äntligen i pocket. Nu måste alla bara läsa den. En farbror i 65-årsåldern var inne i butiken häromdagen och tackade hjärtligt för mitt tips. Han hade älskat den och gillat humorn i den. Så den verkar passa alla.

Min största läserövring i sommar har varit Patricia Highsmiths trilogi om Thomas Ripley. Att umgås med den något timida, väldigt intelligenta, alltid välklädde, tillika psykopaten Thomas Ripley var en ynnest. Dessutom utspelar sig böckerna runtom i Europa i diverse storstäder. Jag har börjat inse den geografiska platsen i en bok nästan är det absolut viktigaste för mig. Det är lite märkligt kanske.. Eller så har min arbetsplats piffiga slogan ätit sig in i mitt medvetande på ett oroväckande sätt; att läsa är att resa.

Håkan Nessers Elva dagar i Berlin var en besvikelse. Den var snäll, ljummen, puttrig och skröna-aktig. Ingen finess, inga påskägg och inget auster-eskt alls! Nu är Nessers storstadstrilogi slut. Maskarna på Carmine street (New York) var störtbra, Himmel över London var smart och full av mysterier medan Elva dagar i Berlin var ganska menlös. Undra vad Nesser ska göra nu? Kanske att han går tillbaka till deckarna eller så ger han ut en samling erotiska noveller månne?

Jag har läst deckare i sommar. Det är skönt. Man kan stilla sitt dåliga läs-samvete med ond bråd död. Läs Mo Hayder om ni behöver förströelse. Mörkt som ebenholts och hårt som elfenben. Ha!



Hej, vi ses!

Now trending: text på instagram

Text verkar vara det nya svarta i bildappen instagram. Inom loppet av bara några månader har en hel del diktare, novellskrivare och textkonstnärer upptäckt att text lämpar sig synnerligen väl i bildflödet. Det kanske till och med känns uppfriskande att inte bara scrolla neråt neråt utan faktiskt ibland stanna upp och läsa en snutt. Om man nu tar sig den tiden. I början gjorde jag just det, läste allt av de där användarna som jag följde lade upp, reflekterade en stund och tryckte på gilla-hjärtat. När nyhetens behag har lagt sig har jag börjat scrolla frenetiskt igen och ser knappt texten längre. Men jag har två favoriter, det är @bagatellerna och @bokpoesi 
Jörgen Löwenfeldt som döljer sig bakom @bagatellerna skriver brottstycken, korta tankar eller mikronoveller. Han verkar vara journalist till vardags. Hans texter tycker jag ibland påminner om Jerker Virdborgs noveller.
Min andra favorit är Anna Kristiansson. Hennes grej är att hon gör små dikter genom att stryka över text på boksidor. Orden som blir kvar formar små fina dikter och tankar. Hon har även ställt ut delar av sina verk på Stockholms handelskammare. Hennes metod påminner om Jonathan Safran Foers textexperiment härom året där han tog en existerande roman, klippte ut ord som inte skulle vara med och släppte boken som en ny bok, med faktiska hål och allt. Helt omöjligt att läsa men snyggt gjort. 

Om ni gillar konceptet finns här ett gäng andra konton man kan följa: @breviexil, @gardspoesi, @ordvalen Det finns säkert många fler, bara ge er ut och klicka runt.

 

Lågmäld dekadens med hög relevans

Är lite besatt av min krukväxt just nu så den får vara med i bakgrunden. 

Fan vad lång tid det tog att läsa ut den 250 sidor tunna boken The snow queen av Michael Cunningham. Ändå var boken otroligt bra och framförallt tankeväckande som bara den. Historien var egentligen totalt ointressant men emellanåt ramlar huvudpersonerna ner i olika resonemang som man golvas av. Jag gör hundöron, skriver av, fotograferar sidor och antecknar.
Jag gillar Cunningham och har läst det mesta. Hans böcker har en typisk lågmäld dekadens. Ofta utspelar de sig i ett New York som jag känner mig hemma i, gathörn, broar och kvarter omnämns och jag nickar igenkännande. Karaktärerna tillhör en intellektuell medelklass och romanerna har ofta ett inslag av homosexuella mäns försiktiga kärlekshistorier.

Här får ni några utdrag ur boken som jag fångade mig särskilt.

"There's a difference between not pursuing worldly ambitions and no longer feeling like a failure for not pursing them" 

"Sam is not Barrett's type (...) he is not a broud shouldered pugilist; he is not anyone Eakins would have wanted to paint."   <--- . Jag borde veta vilken konstnär som målar den typen av män jag attraheras av. Varför vet jag inte det? Therese Bohman vet säkert vem som målar hennes typ, det är jag övertygad om.

Här är det stycket jag läste flest gånger och faktiskt transkriberade ner i min anteckningsbok. Det är lite långt, men väl värt att slå en blick på. Barrett jobbar i en vintagebutik som säljer dyra, onödiga, fashionabla prylar till hipsters i Williamsburg och han resonerar om konsumtion på följande vis:

"Citizens of the twenty first century can max out their credit cards, they can extend their limits, but actual destruction, death by extravagance, is no longer possible. You work something out with the credit card company. You can always if it comes to that, declare bankruptcy, and start over. No one is going to swallow a fistful of cyanide over a pair of ill-purchased motorcycle boots. 
It's comforting, of course it is, but it's also somehow, discouraging to live within a system that won't permit you to self-destruct. 
Nevertheless there's something about the courting of disaster, in shopping terms, that fascinates Barrett, that holds his attention, helps render him satisfied with his current stature. It's the technically extinct but somehow still plausible hint of calamity implied by the impulse purchase - the impoverished dowager or disinherited young earl who says 'I'm going to walk the earth in this perfectly faded Freddie Mercury t-shirt, I'm going to the party tonight in this vintage McQueen minidress, because the moment matters more than the future. The present - today; the sensation of walking into a room, and creating a real if fleeting hush - is what I care about, it's all right with me if I leave nothing behind. "

Naturligtvis talar Barett om de som lever i hans egen samhällsklass när han säger att det inte går att störta ner i total misär.
De två uttrycken jag har markerat med fet stil får mig osökt att tänka på Pulp. Detta 90-talsband som liksom jag älskade dekadens och stora gester. De hade utan tvekan kunnat ha ett album som hade hetat The moment matters more than the future med singeln Death by extravagance.

Boken kommer på svenska den 23 april på Lind & co.

Kemisk ångest i bokform - Miranda July är inte längre charmigt knäpp

Miranda July behöver ingen närmare presentation. Jag har skrivit tidigare om henne här ifall någon är clueless.

The first bad man är Julys första roman och den utkommer på svenska på Brombergs förlag senare i vår. Jag skulle tro att det finns en rätt stor chans att hon kommer att bli intervjuad i Babel. Det här känns som Jessika Gedins kopp te.

Adjektiven som kommer till mig under tiden jag läser boken är störande, olustig, häpnadsväckande men periodvis även rolig och igenkännande. July tar i den här boken upp en hel del märkliga beteende och tabun som får en, som vanligt i Julys texter och verk, att reflektera över ens eget liv och värderingar.
July beskrivs ofta med det engelska ordet quirky. Ordet har en positiv klang och kan väl enklast översättas med knäppt charmig. Den här boken är faktiskt allt annat än det.

The first bad man handlar om Cheryl, en medelålders kvinna som arbetar på ett företag som gör självförsvarsinstruktionsvideos. Hon lever ensam i en pedantisk lägenhet där hon försöker hålla allt på sin plats med en mängd minutiösa rutiner. Hon fantiserar om en relation med en äldre man på jobbet och går hos en terapeut för att råda bot på sin globus hystericus (instängd gråt/klump i halsen). Några arbetskollegor efterlyser en dag någon som kan inhysa deras dotter, Clee, som tillfälligt behöver ett rum att bo i. Clee hamnar till slut hos Cheryl och hela hennes liv vänds upp och ned. Det är fascinerande att följa hur deras allt igenom otroliga och överraskande relation böljar mellan våldsamma utbrott, underordnad subordination, sexuella fantasier, moderliga känslor och likgiltighet. Jag kan inte gå in närmare i detalj på vad som händer för att inte avslöja hur det går.  Jag har aldrig läst något liknande och jag skäms över mina egna reaktioner som pendlar mellan förtjusning och obekvämhet.

Kanske befinner jag mig själv i en personlig förändring som gör att jag drabbas så hårt av boken. Men under hela läsningen känns det som att jag befinner mig i en konstant kemisk ångest. Ni vet den där oklara känslan som kan uppstå dagen efter man har varit ute och druckit en del, man har pratat för högt och för mycket och kanske gjort något knasigt (tror man i alla fall). Dagen efter vill man inte visa sig och så fort ögonblick från gårdagen dyker upp i huvudet ryser man till lite och tänker, aldrig mer, jag ska aldrig bete mig så igen. The first bad man försätter mig i samma sinnesstämning. Jag hoppas på att den där nattens goda sömn ska göra så att allt återgår till det normala igen och jag kan skaka av mig ångesten och gå vidare.
Det här lät ju som en jättejobbig läsupplevelse och ni blir kanske inte alls sugna. Men övervinn olusten och läs för fan. Det blir lite lättare om vi kan dela den där ångesten.

Broad City - roligare & bättre än Girls

Broad City har allt. Serien kom förra året och den andra säsongen hade premiär för några veckor sen i USA. Serien går på Comedy Central. Amy Poehler är exekutiv producent men det är seriens skapare och huvudkaraktärer Ilana Glazer och Abbi Jacobson som är genierna här. Både roligare, smartare, sannare och mer avslappnat än Girls (som har blivit riktigt drygt på sistone tycker jag). Och en hel jävla del New York-känsla. Släng in gästskådisar som nämnda Poehler, Fred Armisen, Rachel Dratch & Seth Rogen och ni har en galet bra serie. Sträckse alla avsnitt i helgen vetja. Nedan följer lite smakprov. Enjoy!



Inledningen till första avsnittet på säsong 2. Har man någonsin åkt tunnelbana i storstad kan man nog känns igen sig den här scenen.


Var är den säkraste platsen att ha sitt gräs på egentligen?

Ilana och Abbi är på en takfest med en hel del pretentiösa människor.


Abbi lovade sin heta granne att vara hemma för en paketleverans men missar det och måste åka ut till UPS uthämtningskontor långt ut i ingenstanset.

I framtiden ordnar fritidsgårdarna tjejkvällar med tema podcasts!

Mitt förra inlägg handlade om poddar. En medieform jag konsumerar i orimliga mängder. Jag skrev om podden 60 minuter och jag efterlyste intervjupoddar där kvinnor ställer frågorna. Jag fick en del respons. Eric Schüldt mailade och tackade för visat intresse. Han tipsade även om en helt nystartad pod, Spotlight, där Kerstin Berggren intervjuar kulturpersonligheter. Även Expressens kulturchef mailade mig: 

Hej,Vad roligt att du gillar #60minuter! Läste din gedigna genomgång på bloggen.Tänkte också på vad du sa om en kvinnlig poddare som gör djupintervjuer med kända (kultur)personligheter. Är inte "Fahl i samtal" just det?
Allt gott,Karin Olsson

Man skulle kunna sammanfatta båda deras mail på följande vis:

Hej!

Din analys ang överflödet av män i media låter orimlig. Bevis: En symbolisk kvinna har gjort podd.

Mvh

Mediaperson utan socialt/politiskt engagemang

Jag är helt övertygad om att både Eric och Karin tyckte att det var fantastiskt att jag gjorde en hel del gratis reklam för podden 60 minuter och att de helt enkelt ville tipsa mig om två rekordeliga poddar med kvinnor bakom rodret. Men deras brist på analys och förståelse för avseendet med mina sista ord i inlägget förvånar mig. Jag är uppriktigt intresserad av varför det inte görs fler poddar av kvinnor, intervjupoddar eller ej. Jag vill inte bli klappad på huvudet av Eric eller Karin eller vem som helst för den delen utan jag vill ha en diskussion eller i alla fall ett erkännande av problemet. 

Ok, varning för generaliseringar. 

Poddar innebär en del teknik. Det är sladdar, mikrofoner, klipp-program, ljudrattar och servrar. Teknik verkar vara något som alla män bemästrar och något som kvinnor ibland tvekar inför. Kan detta vara ett av skälen till att färre kvinnor startar egna poddar? Om man är så lyckligt lottad att man har Expressen, Aftonbladet eller DN (etc) i ryggen kan man säkert få adekvat hjälp med detta om så behövas men att de tre mediagiganterna ska stå för fiolerna i podrevolutionen kan vi inte förlita oss på. 

Enligt undersökningar lyssnar fler män än kvinnor på poddar. Beror även detta på "hoppa på all ny teknik som finns"-begäret som en del män besitter eller är det helt enkelt så att män lyssnar på män och kvinnor lyssnar kvinnor? Man brukar ju säga inom litteraturen att män läser manliga författare och kvinnor läser både manliga och kvinnliga författare.

Jag lyssnar som bekant på både manliga och kvinnliga poddare med total övervikt på de manliga. Kanske tillhör jag skaran som anser att mäns berättelser är allmängiltiga och kvinnors är subjektiva? Jag är inte så intresserad av specifikt "kvinnliga ämnen" och därför drar jag mig för att lyssna på Hanna & Amanda, Mireya & Judith eller Blankens & Swedberg (exempel på kvinnliga pod-duos som jag inte har lyssnat på). Däremot lapar jag i mig allt Alex & Sigge, Filip & Fredrik och Lokko & Luuk orerar om. Jag är i alla fall medveten om snedfördelningen i min podcast-app. 

Podcasten är ett avskalat medium. Du tar plats som podcastmakare. Kanske tar man orimligt mycket plats som kvinna?

En som faktiskt har gjort detta är Moa Gammel. Hon har gjort en intervjupodcast som heter Genier och som jag totalt har missat. Jag gjorde bot och bättring och lyssnade på ett par avsnitt och kan nu varmt rekommendera Genier. Gammels tema är kreativa processer, framgångar och motgångar etc. Hon intervjuar enbart kvinnor, exempelvis Birgitta Stenberg, Anna Odell och Gudrun Schyman. Gammels intervjuteknik är fin och jag hade gärna sett henne utveckla sitt koncept till att både prata med kvinnor och män. 

Jag föreställer mig att landets fritidsgårdar i framtiden kommer att hålla tjejkvällar med tema podcasts. För att visa att ALLA FAKTISKT KAN! 

Men fram tills kommunernas fritidsgårdar tar sitt ansvar och kvinnorna ute i slott och koja tar sig mod kan ju Sveriges stora tidningar föregå med gott exempel och bjuda in en briljant kvinna att hålla i just deras flaggskepp till intervjupod. 

Kvinnor jag gärna hade sett hålla i en intervjupod om jag fick drömma: Sara Stridsberg, Karin af Klintberg, Bodil Malmsten, Mona Masri eller Amanda Svensson. 

Kvinnliga podcastare jag faktiskt lyssnar på: Karin & Sara, Liv & Caroline

(Tack till Gustav, Lina, Klara & Kristoffer för podcastdiskussioner.)

Det stora podinlägget - min hyllning till podden 60 minuter - var är den kvinnliga Kristoffer Triumf?

Björn af Kleen, Erik Schüldt & Kristoffer Triumf, vad har dessa tre herrar gemensamt? Ja förutom kön, ålder, klass och etnicitet så kan de på sina visitkort skriva JAG LEDER DJUPLODANDE SAMTAL MED INTRESSANTA MÄNNISKOR i PODFORMAT, VADÅRÅ?

Ingen har missat Triumfs succépod (pod är ett väldigt tacksamt suffix/prefix, kort och passar till allt) Värvet. Där finns inget nytt under solen.

Björn af Kleen, för många kanske mest känd som författare till boken som handlade om den svenska adeln eller den om Bonnier. Han skriver även för DN. Alltid lika välformulerat och initierat. Nu har även han tagit steget ut i podlandskapet. Hans pod heter Kleen och kärleken och spelas in live på Kulturhuset i Stockholm. Två avsnitt har släppts, med Shima Niavarani och Lena Andersson. Det tredje som är på gång ska vara med Eva Witt-Brattström. Jag har lyssnat på avsnittet med Lena och det var väl helt OK. Björn har tagit med ett gäng böcker som handlar mer eller mindre om kärlek som han läser ur och därefter får gästen kommentera och reflektera. Björn tillför inte många tankar eller idéer. Än så länge kanske han inte riktigt har hittat formen eller så har han valt fel ämne. Vi får se. Om ni inte blir sugna kan jag i alla fall rekommendera den helt briljanta texten som Björn skrev i DN förra året om moderiktiga män i London. 

Strax innan året blev ett nytt inledde Erik Schüldt sin intervjuserie med det allt annat än fantasifulla namnet 60 minuter. Han har under de senaste veckorna haft timslånga samtal med bland andra Gösta Ekman, PO Enquist, Alice Bah Kuhnke, Karl Ove Knausgård, Nina Björk, Therese Bohman och Karin Mamma Andersson.
Jag älskar delvis de här samtalen. Varje vecka när ett nytt avsnitt släpps utbrister jag nästan alltid ett WOW! Jag uppskattar att han ställer helt väsenskilda frågor från Triumf. Så till den milda grad att Värvet börjar framstå som en Hemmets veckojournal medan 60 minuter är Filosofiska rummet.
Schüldt har dock ett favoritämne och det är sökandet, tro och Gud. Gud med oerhört stort G. Vem han än talar med styr han in samtalet på dessa frågor, om personen i fråga hade en far som var präst, om personen i fråga kanske i sin ungdom läste teologi, om personen i fråga inte alls har funderat på dessa frågor eller om personen i fråga är uttalat superateist, Schüldt gör ingen skillnad utan lirkar med vän röst in samtalet på de STORA frågorna. Nästan alltid är det här intressant och saker jag vanligtvis inte går och tänker på. Nästan alltid svarar intervjuobjektet med ett genomtänkt svar och samtalet kan vandra vidare genom mysticism via kreativitet fram till tron på kärlek etc.
Det senaste samtalet med Therese Bohman (som enligt mig skrev en av de bästa böckerna förra året) är inte lika inriktat på tro och sökande. De talar bland annat om en vibb man kan känna när man träffar en ny person som man märker att man drar jämnt med. En person som man klickar med och kan utvecklas med. Det behöver nödvändigtvis inte vara en kärleksrelation utan kan lika gärna vara en ny vänskap. De talar om skönhet och att de båda två söker ett allvar i samtalen på kultursidorna som båda inte funnit ännu.
Men i avsnittet med Nina Björk stöter Erik på patrull. Det är befriande när Nina skrattar Erik rakt upp i ansiktet. Efter sju samtal med kulturens giganter är det äntligen någon som reagerar så som jag kanske hade reagerat.

Erik: Vad betyder kärleken för dig?
Nina: (förvånat tonläge) Alltså menar du privat, eller... skratt...
Erik: Du får tolka frågan som du vill.
Nina: Nämen vadå!? Skulle du kunna svara på det? Skulle nån kunna svara på det? Vad betyder kärlek för dig...jaa, skratt
Erik: Ja jag skulle absolut kunna svara på det.
Nina: skratt Ja men svara på det då, så kan jag se om jag kan...säga..samma sak.

Han förvillar sig in ett svar om väldigt kärleksfulla människor som kan älska döda ting. Nina utbrister skrattandes: Är du religiös??
Sedan säger Erik något som får Nina att brista ut i gapskratt, att han ser henne som en kärleksprofet. Nina Björk är hittills den enda av intervjuobjekten som inte tagit allt Erik har sagt på allvar. En upplyftande och förlösande intervju! Naturligtvis oerhört intressant på sina ställen när de kommer in på politik, utopier och drömmar, men inte lika genomgående dödsallvarlig som de förra.
Jag är också förvånad över att samtalet med Alice Bah Kuhnke inte fick större genomslag. Hon hade nyligen utsetts till kulturminister och hon sa en hel del intressanta och märkliga saker i intervjun. Den enda intervjun som har nått mediabruset är den med Karl Ove Knausgård. Men fler borde ha skapat debatt på kultursidorna.

Men när kommer en stor intervjupod med en kvinna som ställer frågorna? Nog måste det finnas någon där ute som vill ställa frågor och liksom Erik Schüldt brinner för ett speciellt ämne som hon kan vinkla alla intervjuer att handla om?
Jag kan inte släppa tanken på att deras manliga syn på världen (ja det finns väl en sådan va?) påverkar samtalen och att det skulle vara intressant att se vilka frågor en kvinna hade ställt.
Hallå? Är det jag som inte hittar de här poddarna eller är det helt enkelt så att de inte görs? Upplys mig gärna!

Bubblare i den manliga intervjupodvärlden: Simon Gärndefors Arkiv Samtal, Here's the thing with Alec Baldwin, Simon Svenssons Veckans viktigaste intervju, Kalle Linds Snedtänkt och Konversationen (skapad av Jonas Jonsson & Johan Kellman Larsson). 

(Ni hittar alla poddar där ni brukar hitta alla poddar.)

Knausgård signerar böcker i Malmö idag!

Lystring! Viktig samhällsinformation!

Idag kl 14-15 signerar Karl-Ove Knausgård och Fredrik Ekelund sin nya bok Hemma-Borta på Akademibokhandeln på Mobilia i Malmö.

Om ni gillar fler gubbar passar jag på att informera er om att timmen innan Knausgård signerar Nisse Hellberg. 

Imorgon har vi Johannes Brost och Jan Sigurd på besök. Köp alla era gubbiga julklappar i helgen, välkomna!

Ordet och texten

Jag läser så intensivt den här hösten. Läser och läser. Linserna skaver och jag gnider mig i ögonen om kvällarna.  Jag läser inte bara romaner. Jag ställer debattinläggen mot varandra, jag läser krönikor, artiklar och twitterflöden. Jag läser bredare än vad jag någonsin gjort. Jag går på seminarier och demonstrationer. Det skrivna ordet, det talade ordet, jag kan inte få nog. Det är som att jag legat under en tung mjuk romanfilt de senaste tio åren och andats samma söta syrefattigt kvava luft och börjar nu äntligen ana den oändliga rymden där utanför. Kunskapsluckor som skriker efter att täppas till, bildningskomplex som kommer upp till ytan.
Valåret, mer fritid och nytt umgänge har frammanat lärdomsvilja och kunskapstörst. Jag gläder mig.

Romanerna jag har betat av den senaste tiden har slukats allt för snabbt. Jag jäktar igenom dem, ibland nästan skummar jag. De är för många. Bokhyllan bågnar av olästa potentiella mästerverk. Höstens utgivning har dessutom visat sig från sin allra tjusigaste sida och de beställda läsexemplaren från förlagen dimper ner i en allt snabbare takt.

Igår fick jag dessutom Daniel Suhonens Partiledaren som klev in i kylen i min hand. Den har jag längtat efter sedan den lanserades från förlaget i våras. En tegelsten på sexhundra sidor som efter onsdagens boksamtal med Suhonen på Moriska paviljongen här i Malmö och alla debattartiklar under höstkanten numera inte lockar mig lika mycket. Men så kommer jag ihåg att den 10 december kommer podcasten Flumskolan sända ett avsnitt där de läser just denna bok. Jag gillar ju Suhonen, jag vill bilda mig en egen uppfattning om boken innan Flumskolan tar sig ton.

Så fortgår min höst och vinter. Leve ordet och texten!

Bokmässan - årets branschfest

Idag börjar Bokmässan! I år jobbar jag på mässan torsdag-söndag. I kombination med idel jobb, boksnack, bokinköp och minglande kommer kvällarna förhoppningsvis spenderas på ungefär samma sätt men på förlagens festliga skivor runtom i Göteborg. Gissa om jag kommer att vara en urvriden trasa till människa söndagkväll på tåget hem?

Jag kommer inte hinna gå på varken några seminarier eller montersnack. Antagligen kommer jag få ut min beskärda del av Mäss-hysteri ändå. Jan Guillou kommer som vanligt vara överallt, Galago kommer som vanligt ha tusen affischer och tygpåsar som man bara M Å S T E ha, Niklas Orrenius och Björn af Kleen kommer säkerligen ha intressanta samtal i vart och vartannat hörn, poddar kommer att spelas in, P1 kommer att sända Spanarna, på plan 2 kommer kockar laga mat LIVE och gratisgodiset kommer att göra dig på sockerhög och energidepraverad om vartannat. Låter inte det här som en bisarr och samtidigt vansinnigt trevlig dröm?

Hade jag haft tid hade jag slängt ett öga på Siri Hustvedt som kommer vara där och säga skarpsinniga saker.

Inhopp i tidningen Läs

Jag jobbar som många vet på stor bokhandelskedja och de ger ut en tidning ett par gånger om året. Där blandas intervjuer med författare med boktips och nyheter. Jag har två gånger medverkat i tidningen Läs och kortrecenserat två böcker. Det är inte jag som skrivit ihop texten utan jag har blivit intervjuad över telefon om vad jag tyckte om mina läsupplevelser. Här följer de två tipsen.

Det här är verkligen en av Ajvides bästa böcker. En historia med många insprängda lager. Visst, det är en skräckhistoria men skräcken kommer mer inifrån än utifrån. Det är som människornas egna brister och rädslor slår tillbaka på dem själva. Det handlar om en campingplats där det helt plötsligt bara finns fyra husvagnar kvar när de vaknar dagen efter, gräset är grönt och välklippt som en golfbana och fortsätter mot en oändlig horisont. Vad har hänt? Finns övriga världen kvar? På radion spelas det bara 40- och 50-tals musik av Peter Himmelstrand, vilket bidrar till den overkliga stämningen. Den här boken borde locka till sig en publik bortom de som är vana skräck- och spökhistorieläsaren

– Jag är verkligen ett fan och har läst alla hans tidigare böcker. Den nya bok innehåller allt en klassisk Murakami-bok ska göra: den där magiska realismen där det helt plötsligt händer något galet mitt i vardagen. Den har möjligtvis ett tydligare budskap än tidigare böcker har haft och väcker frågor om livets mening. Har den färglöse herr Tazaki verkligen något att erbjuda världen? En fråga som föranleds av att hans fyra närmaste vänner under uppväxten plötsligt en dag säger upp vänskapen med honom. ”Vi vill inte ha mer med dig att göra, och du vet varför”. Tazaki blir så chockad och deprimerad att han inte förrän många år senare återvänder till sin barndomsstad och försöker reda ut vad som hänt. Och då blir romanen nästan som en thriller. 

Noveller - det korta inlägget (ha!)

Jag har läst en hel del noveller från Novellix på sistone. Detta galanta förlag som ger ut noveller i miniböcker vars estetik alltid är väldigt tilltalande. De kommer ju bekant ut med noveller i serier i olika teman. Det senaste temat är facklitteratur men andra exempel har varit ryska författare, tyska författare, svenska klassiker. De blandar nyskrivet med gamla godingar och jag brukar oftast gilla det jag läser.

Låt mig börja med att hylla Novellix initiativ med att ge ut facklitteratur i novellform. Vilket genidrag! Jag har läst Nina Åkestams Jiroekonomi. Nina Åkestam är skribent, reklamare etc. Hon har nyligen kommit ut med boken Meningen med hela skiten som jag kommer ägna ett långt framtida inlägg om. Jiroekonomin utgår från sushikocken Jiro (såg ni filmen Jiro dreams of sushi?) som driver en minimal sushirestaurang i Tokyos tunnelbana. Han har tre stjärnor i Michelinguiden och är den äldsta i världen som har det. Hur vore världen om ekonomin utgick från sådana som Jiro, som fokuserade helt på kvalitet och inte brydde sig om kvantitet? Fascinerande läsning. 

Karin Boye känner vi alla till. Jag har läst hennes dystopi Kallocain och den fina fejkbiografin Den bästa dagen är en dag av törst av Koltherjahn.  Den här novellen publicerades första gången 1940. Boye är fin på det här med relationer. Den här handlar om Ella som lever olyckligt tillsammans med sin Arvid. Medan hon vrider och vänder på sitt liv inser hon en sak...

Speciella omständigheter är en riktigt läskig liten pärla av Ajvide Ett par behöver flytta till ett större hus. I mäklarannonsen står det OBS! Speciella omständigheter. De går på den inte så välbesökta visningen. De förstår inte vad som kan vara fel, huset är vackert, trädgården stor, kvarteret lugnt, priset lågt. Mäklaren läser då upp en notis från den förre ägaren. En notis som får ett barn att börja gråta och de andra spekulanterna att snegla mot källardörren. Kalla kårar utlovas!

Håkan Nessers Herr Kadar är en synnerligen enkel historia om några turister som reser till en lyxig resort där de tänker tillbringa julen. Där stöter de på den lite udda mannen Herr Kadar och hans skräniga hustru. Saker och ting utvecklas i en oväntad riktning. Novellen skrivs i vi-form vilket jag gillar. Men min favoritdetalj var nog ändå den lokala konstnären som bodde i byn och sålde målningar till turisterna, hans namn var Pablo Picasso. 

Kringlan Svensson är komiker och författare. Hans tidigare litterära verk har varit samarbeten med dels Kalle Lind (Blandfärs & Smutstvätt)och nyligen med Nanna Johansson (Drottningen av Rottnevik). Det här är hans första solopublikation. Den skiljer sig märkbart från de andra romanerna. En nyanställd man på ett kontor anstränger sig för att bli omtyckt. Hans extrema vilja att bli en uppskattad kollega faller platt och snart utspelar sig en absurd fars på kontoret. Novellen påminner väldigt mycket om Jonas Karlssons historier. Mörk, briljant och bitvis surrealistisk. (obs är inte utgiven av Novellix utan på Mix förlag)

Det gångna årets facklitteratur - det smarta inlägget

På vägen hem från Bokmässan förra året sträckläste jag Bea Uusmas Expeditionen. Fyra timmar tog läsningen. Det är en av årets största läsupplevelser. Sen följde Augustnominering, intervju i Värvet, vinst av Augustpris och sommarprat. En dokumentär hägrar runt hörnet. När den visas är det ingen som vet. Jag känner mig snart lika besatt som Bea är. Nej, det är en överdrift. Beas vanvettiga intresse går inte att matcha.
Är det någon som har missat vad Expeditionen handlar om? Bea råkar plocka upp en bok om Andrée-expeditionen på en fest för ett antal år sedan. Hon läser den och blir nästintill manisk i sitt sökande efter ett svar. Vad dog de tre männen av som ingick i expeditionen? För att ta reda på detta pluggar hon till läkare. Hon åker till Nordpolen. Hon analyserar ben. Hon tyder Ingenjör Andrées vattenskadade dagbok. Hon tittar på expeditionens kläder i mikroskop. Hon tar reda på vad de hade med sig, vad de åt, om de blev sjuka, hur långt de gick etc etc etc i all oändlighet. Hon inser att ballongen de färdades med hade miljoners små små hål i sig efter symaskinens nål, att den var överlastad och att expeditionens medlemmar aldrig hade flugit luftballong innan. Att när de går över isen driver isen i motsatt riktning så de aldrig kommer någon vart. Hon blir en forskare. Samtidigt upptäcker hon en makalös kärlekshistoria, så romantisk att ni inte ens kan tänka er. Bea Uusma är också illustratör och boken är vacker så det gör ont att titta på. Den är fylld av fotografier, bilder, diagram och ritningar.
Strax efter jag läste boken besökte jag Louisianas utställning om Arktis. Det spädde bara på mitt intresse för isbjörnar, smältis och fastfrysta skepp.
Den 22 oktober släpps boken i pocket!

Originalbild från Andrées expedition. 

Andres Lokko skriver inte bara texter om Brian Eno eller Damon Albarn eller för den delen ironiska texter om Tomas Ledins jeansskjortor. Han är en ganska politisk tjomme också. I den här lilla pocketen har han samlat sina mest politiska texter från Svenska Dagbladet mellan åren 2007 och 2013. Nästan allt rör London, staden han bodde i under dessa år. Han jämför det högervridna samhället i Storbritannien med nedmonterandet av välfärden i Sverige. Han förfasas och lyssnar på popmusik. För musiken är ständigt närvarande i hans texter även om ilskan och besvikelsen över vad som sker i maktens korridorer är det mest påtagliga. För mig som aldrig orkat ta mig igenom hans magnum opus Andres 1989-1998 och Andres 1999-2009 är denna bok en perfekt munsbit!

Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Om man kan välja sin sexualitet eller i alla fall omformulera den? Jag vet inte det ja, men man kan ju ge det en tanke i alla fall. Författarna till den här boken gör ett sjujäkla bra jobb i att få en att stanna upp och omvärdera saker och ting som kanske har varit rätt självklara. Är den rolig? Ja! Är den intelligent? Ja! Är den proppfull av statistik som visar på att lesbiska lever längre, har det bättre och tjänar mer än heterosexuella? Ja faktiskt! Är den fylld av smarta människor som säger bra saker? Ja! Men läs den då!

Böckerna köpta i New York - ett skrytinlägg?

För ganska exakt ett år sedan var jag i New York. Där lämpar bokköp sig oerhört väl. Helst på Strand bookstore, men vem fan bryr sig egentligen, ge mig en bokhandel i New York vilken som helst!

Jag köpte ett par titlar där. Sorgligt nog har de flesta blivit olästa men en del har spisats (spisa skivor är ett uttryck som är vedertaget, kan man även spisa böcker?).

En eftermiddag tillbringade jag i den lilla politiska bokhandeln Blue Stockings. Där försökte jag utröna om det gamla anarkistkollektivet Crimethinc hade släppt något nytt. Det hade de i och för sig, men Contradictionary kändes ändå inte som ett nödvändigt inköp. Istället blev det två serieromaner och en feministnovell. Jag är så förutsägbar.



Jag frågade personalen om de hade några feministiska och politiska kvinnliga seriertecknare som även var roliga, i Liv Strömquists anda, och det hade de ju.
Först plockade de fram Are you my mother? av Alison Bechdel. Ja, DEN Bechdel, från testet. Jag hade ingen aning om att hon var serietecknare. Are you my mother? är tyvärr delvis oläst. Jag har läst en tredjedel ungefär. Boken är en klassisk göra-upp-med-sina-föräldrar-roman med en krydda av psykoanalys och Freud.

Den stora fullträffen blev istället serieromanen Drinking at the movies av Julia Wertz. Julia Wertz ritar serier i precis samma anda som Stina Hjelm. Drinking at the movies påminner otroligt mycket om Stinas senaste bok Mitt dåliga samvete. Wertz är tydligen känd i USA för att ha ritat seriestrippen The Fart Party. Drinking at the movies är hennes första hela serieroman. Den handlar om Julia som flyttar från San Fransisco till New York. Väl där blir hon svinigt olycklig, utfattig, tar olika skitjobb, bor i olika råtthål, får några ragg, tittar på hipsters och dricker öl. Allt är väldigt roligt och väldigt klockrent.

Anna Winberg (fellow bokbranschbekant) tipsade mig om novellen The yellow wallpaper av Charlotte Perkins Gilman en gång. Den inhandlade jag, läste inte. Men den är säkert hur bra som helst. Mitt tredje köp för eftermiddagen blev en annan novell av samma författare, Herland. Undertiteln är helt underbar: A lost feminist utopian novel.
Den här baksidestexten gjorde att den tunna lilla boken var tvungen att följa med mig hem: "On the eve of World War I, three American male explorers stumble onto an all-female society somewhere in the distant reaches of earth. Unable to believe their eyes, they promptly set out to find some men, convinced that, since this is a civilized country...there must be men." Jag föreställer mig att novellen påminner lite om feministklassikern Egalias döttrar.