Jennifer Egan på svenska i vår!

I maj kommer Jennifer Egans Pulitzer Prize-vinnare A visit from the goon squad på svenska på Norstedts. Det blir jag glad över. Huliganerna kommer på besök är ju en fantasifull översättning, hmm... Läs den i alla fall! Här är min recension av boken.

Before I go to sleep - årets första fempoängare!

Vad skönt det känns att ha läst en riktigt överjävligt bra bok igen. Den här boken kommer jag tvinga alla kunder att köpa efter att jag undvikit att berätta vad den handlar om och med ett hemlighetsfullt leende säga: Bara läs den, gillar du inte den får du komma in och dra mig i håret.
Christine vaknar upp en morgon. Hon vet inte var hon är, hon vet inte vem mannen som sover bredvid henne i sängen är. Hon får en chock när hon kommer ut i badrummet och ser i spegeln att hon inte alls är den där tjugonånting tjejen med hela livet framför sig utan en medelålders kvinna med rynkor och grånande hår.
Efter att mannen, som heter Ben, har förklarat för henne att de är gifta, har varit så i tjugo år, att hon lider av minnesförlust och att allt ordnar sig och att han nu måste åka till jobbet så ringer Christines telefon. I telefonen presenterar sig en Dr Nash som förklarar för Christine att han försöker hjälpa henne med minnet och att hon har fört dagbok under en tid. Han ber henne läsa dagboken och sedan ringa tillbaka. Omtumlad och skakig sätter sig Christine ner och börjar läsa sin dagbok. På första sidan står det Lita inte på Ben.
I dagboken läser Christine att hon lider av amnesi efter en olycka för 10 år sedan. Sedan dess nollställs hennes minne efter varje natts sömn och hon tror igen att hon är personen hon var när hon pluggade på universitetet. I själva verket är Christine 47 år gammal och bor och lever ihop med sin man Ben. Undan för undan läser Christine vidare i dagboken och hennes minnen börjar sakta komma upp till ytan igen.

S J Watson har skrivit en sjujäkla nagelbitare till bok, hör ni det ladies egentligen. (Plockar ni upp Hasse å Tage-referensen?) Det här verkar vara Watsons debut och Ridley Scott kanske ska göra film av den och Dennis Lehane och resten av deckarligan bara ä l s k a r den. Spännande in i det sista och snabbläst. Böcker och filmer där minnet spelar roll är alltid intressanta eftersom amnesi ofta ställer läkare frågande. De vet inte så noga vad som försiggår där uppe i hjärnbalken. Korttidsminnet sitter på ett ställe, långtidsminnet på ett annat, skapande av nya minnen på ett tredje ställe och till slut får man bida sin tid och hoppas på det bästa. Eller så får man ta sitt liv i egna händer, som Christine gör, och inte tro på vad alla säger till en.
Alla måste läsa!

1Q84, del 3 av Haruki Murakami

Åh jag önskar att jag hade läst alla tre delarna av Murakamis 1Q84 i en följd. Istället läste jag del 1 och 2 när de kom i mars förra året och del 3 nu i dagarna. Snacka om att jag hade glömt mycket av historien och karaktärerna. Jag ser istället framemot att överge den svenska översättningen och i april, när Vintage kommer ut med sin engelska upplaga med alla tre delarna i en bok, ta tag i 1Q84 på engelska och läsa om, läsa rätt. Jag har tidigare läst allt av Murakami på engelska och det var av ren otålighet som jag kastade mig över Vibeke Emonds översättningar förra året. Då tyckte jag mig inte lida märkbart av det svenska språket men i del 3 blir plötsligt längtan efter min gamle vän Haruki, in English, för stor. Detaljen att Haruki faktiskt är japan och jag aldrig kommer att kunna läsa honom på originalspråk rör mig inte i ryggen. Den engelske översättaren Jay Rubin är lika mycket Harukis språk för mig.

Jag läste ju ändå ut del 3. Vad tyckte jag om den då? Jag slukade de första två delarna och var överväldigad av att ha kastats in i en makalös, fantasifull, japansk vardaglig historia. I del 3 är det upplösningen och möjligvis förklaringarna man väntar på. Det hände så mycket i de första delarna att del 3 framstår som nästintill långdragen och enformig. Vi får igen följa Aomame och Tengos parallela liv i världen där året i kalendern läses 1Q84. Deras liv i del 3 är just händelselösa. Aomame tillbringar sina dagar gömd i en lägenhet som hon inte får lämna. Tengo besöker sin döende komatiserade far. Kapitlen avlöser varandra och Aomames och Tengos resonerande tankar om var i denna märkliga värld de hör hemma och vilken roll de spelar i 1Q84 upptar större delen av boken. I bakgrunden florerar också privatdetektiven Ushikawa som letar efter Tengo och Aomame. Han hyr en lägenhet där han lever en närmast asketisk tillvaro. Han äter, sover och fotograferar förbipasserande människor.
Som enskild bok är denna inte mycket att ha men tillsammans med de två andra ger den läsaren till slut någon form av svar och tillfredsställande slut. Jag rekommenderar alla att läsa de här tre böckerna, men gör inte misstaget att vänta ett år mellan de tre delarna.

The 50 coolest books ever (and ever ever)

Ok, är ni redo? Är ni redo för att få er coolness mätt? Eller ni kanske inte vågar få svaret såhär svart på vitt? Shortlist.com har listat de 50 coolaste böckerna genom tiderna. Jag hamnade på den ruskigt låga siffran 19 lästa av 50. Å andra sidan har jag läst andra titlar av de aktuella författarna så helt genomfånig är jag inte.
Det som är märlkligt är att det finns två Chuch Pahlaniuk-böcker med men inte en enda Paul Auster. Så jäkla cool är inte Chuck att han förtjänar två placeringar. Hur är det med könsfördelningen då? (De vita männen, är de verkligen coolast?) Den är inte så kewl. Av 50 böcker är 4 skrivna av kvinnor, varav två är Ayn Rand, en kvinna som är pretty uncool i mina ögon. Djuna Barnes, Emma Goldman, Scarlett Thomas eller åtminstone Liv Strömquist hade platsat tycker jag. Vad tycker ni?

Listan. 

Mina lästa böcker på listan:

Lite vårnyheter

Varför inte börja peppa lite inför vårens utgivning. Idag fick jag ett läsex av Amanda Hellbergs Tistelblomman och den ska jag genast läsa så fort Murakami har släppt sitt grepp om mig. Även om jag faktiskt tycker att Hellbergs utgivning haltar lite. Den läskigaste boken var utan tvekan hennes första Styggelsen. Döden på en blek häst var det absolut inget fel på men efter läsningen har jag kanske insett att den inte var så bra som första intrycket gav.

 120 rue de la Gare av Léo Malet En bok som utspelar sig i Paris är inget som går mig förbi i första taget. Det här är den första i en serie om privatdetektiven Nestor Burma (vilket fantastiskt namn!). Historien utspelar sig i 40-talets Paris med allt som det innebär, kriget, mörkläggning, livsmedelsransonering, syntetisk likör och ett tillfälle att drömma sig tillbaka till det Paris som skildras i Inglourios basterds måhända. Att boken ges ut på förlaget Ersatz gör att jag förväntar mig hög klass och bra översättning. (Ersatz, feb)
Tiger, tiger av Margaux Fragos En solig sommardag simmar Margaux Fragoso fram till Peter Curran i den allmänna swimmingpoolen och frågar om han vill vara med och leka. Hon är sju år, han är femtioett. Peter bjuder hem Margaux och hennes mamma till sitt hus. Det som möter den lilla flickan är en drömvärld för ett barn: massor av märkliga husdjur, böcker, musik och magiska leksaker.En självbiografi där man anar en mörk, märklig och möjligen incestuös uppväxt. (Norsteds, jan)
Nattens cirkus av Erin Morgenstern Gå vilse i en labyrint av moln, vandra genom en trädgård gjord av is, häpna inför den tatuerade ormmänniskan som stoppar ner sig själv i en liten låda av glas och förundras över illusionisten som utför omöjliga magiska bedrifter. Välkommen till Le Cirque des Rêves. En bok som handlar om en nattlig cirkus, då bultar mitt hjärta hårt. (Norstedts, mars)
Ön av Lotta Lundberg Det är något med öar som fascinerar mig. Utsattheten, ensamheten, isoleringen. Förra årets öbok var Brev från en bruten horisont av Calle Brunell som jag även blurbade på. Vi får se om årets levar upp till öförväntningarna.
Kom med mig av Roberto Saviano Jag har på senare tid läst en mängd artikel- och essäsamlingar. Plötsligt har den skönlitterära ådran i mig svalnat och verklighetens folk (haha) har kallat på mig. Roberto Saviano utkommer nu med en ny samling texter om dagens korrupta Italien. De här har han samlat på sig under sin tid i tv-programmet Vieni via con me (Kom med mig).
De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia Var det någon som sa Paris? Den här gången på 50-talet. Boken handlar om en pojke som älskar musik och böcker. Han upptäcker en schackklubb med den fina namnet De obotliga optimisternas klubb, där lär han en känna en mängd intressanta karaktärer ryssen Leonid, före detta stridspilot och folkhjälte i Sovjetiska armén, ungrarna Tibor och Imre, en före detta filmstjärna och hans agent, östtysken och antina¿zisten Werner, polacken Pavel, revisor med kreativ bokföring som specialitet och så den mystiske och undanglidande Sacha som de andra inte riktigt tolererar.  (Norstedts, april)

Svart sensommar av Inger Wolf En dansk deckare att lägga i den nordiska deckarundret-högen. Den här boken är Wolfs debut och den utkom för första gången 2009. Nu har Modernista gett ut den igen. Jag hoppas på högre spänningsfaktor än den andra danska deckaren jag har läst, Undantaget. Läs gärna min superkritiska sågning av den. :) (Modernista, maj)
Moonwalk med Einstein av Joshua Foer Jonathans bror har forskat om minnet. Verkar rasande intressant. Nu på svenska. (Natur & Kultur, mars)
Paradisträdgården av Amy Waldman Den superhypade, Kobrainslagsuppmärksammade boken om arkitekttävlingen som hålls för att utse vem som får designa minnesmonumentet efter 9/11 som vinns av en muslimsk amerikan. Aktuellt ämne om främlingsfientlighet. (Albert Bonniers förlag, april)
Välkommen till din pyskos av Nanna Johansson Förra året var ju verkligen ett makalöst serieår. I år kommer Nanna Johansson ut med ett nytt säkerligen roligt, sött och aningen vänstervridet seriealbum. Omslaget är inte klart så bilden ovan är bara en kladd. (Ordfront förlag, feb)
The man who rained av Ali Shaw ÄNTLIGEN kommer det en ny bok av Ali Shaw. Hans förra Flickan med glasfötter (som aldrig kom i svensk pocket sorgligt nog) var en magisk fantasifull engelsk berättarfröjd. When Elsa's father is killed in a tornado, all she wants is to escape - from New York, her job, her boyfriend - to somewhere new, anonymous, set apart. For some years she has been haunted by a sight once seen from an aeroplane: a tiny, isolated settlement called Thunderstown. Thunderstown has received many a pilgrim, and young Elsa becomes its latest. (Atlantic books, redan utkommen)
Before I go to sleep av Sj Watson Memories define us. So what if you lost yours every time you went to sleep? Your name, your identity, your past, even the people you love - all forgotten overnight. And the one person you trust may only be telling you half the story. Welcome to Christine's life. Dennis Lehane prisar den, Tess Gerritsen älskar den, Joanne Harris och Sophie Hannah tycker den är perfekt som debut. (Black swan, redan utkommen)

The Joy of Books

Jag vill ju inte klanka ner på min arbetsplats men det hade inte skadat med lite mer magi bland podierna och hyllorna på Akademibokhandeln. Lite som på Type bookstore i Toronto kanske...

Jessika Gedin blir ny programledare för Babel!!

Ryktena har varit sanna! Jessika Gedin blir ny programledare för Babel. Läs mer här.  Jag gillar Jessika väldigt mycket och tror alldeles säkert att hon kommer att fylla Daniel Sjölins superstora skor!

En bekännelse

Kroppens geni - Sverker Sörlin

Jag har alltid tittat mycket på skidåkning. I år har mitt intresse nått nya höjder och i samband med Tour de Ski (9 lopp på 11 dagar, med en avslutande etapp uppför en 9 km lång slalombacke) började jag snegla mot Sverker Sörlins, i nyutkommen pocket, bok Kroppens geni, Marit, Petter och skidåkningen som lidelse. 
Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria och har tidigare skrivit en hel del mer eller mindre vetenskapliga böcker. Som ungdom var han också skidåkare. Efter OS-året 2010 när Marit Björgen och Petter Northug krossade allt motstånd började Sverker undersöka varför det på dam- respektive herrsidan i längdåkning var två norrmän som dominerade, de kommer dessutom från samma lilla dalområde i Norge, och hur fort de egentligen åker. Har någon ens mätt skidåkares topphastighet förut? Går det att göra? Sörlin åkte till Norge och träffade landslagstränare, ungdomsledare, Marits föräldrar och Petters familj. Han tränade några dagar med Norges landslag, sprang uppför fjäll, över myrar, åkte rullskidor i serpentiner och åt gröt till frukost. Han ville också åka sådär fort som Petter och Marit gör, i alla fall i några hundra meter.
Sverker Sörlins väg mot topphastigheterna är egentligen en bihistoria i boken. Främst är det en historisk översikt över Norsk och nordisk skidåkning, hur lagen har utvecklats, varför regionen Trøndelag har fostrat två absoluta toppåkare, träningsformer, hur de norska skogsarbetarna åkte skidor till arbetet och sedan sågade och klyvde en hel dag för att sedan skida hem igen. Skogsarbetet har egentligen varit grundträningen för de flesta tidiga skidmästarna i Norden.
Boken är galet intressant, ur ett historiskt perspektiv och ur ett nutida "jag vill veta allt om Petter och Marit"-perspektiv. Sörlins poetiska språk gör det till en absolut njutning att avhandla tempoväxlingar, hjortronmyrar, norska skidgudar och snösorter.
Visste ni förresten att det var långt in på 1900-talet förbjudet för kvinnor att tävla i längdskidåkning i Norge. Det ansågs oestetiskt. Damerna fick hålla sig till slalom.