Böcker i dåtidens Stockholm

På Albert Bonnier förlags instragram lades det upp en bild på 60-talsredaktören Sven Granath läsandes en bok och rökandes en cigarett, inomhus. Mig veterligen har inga ögonbryn höjts gentemot inomhusläsning under årens lopp, däremot inomhusrökning är något vi himlat med ögonen åt. Hur kunde de? Och på jobbet? Nej vet du vad! Allt luktade ju rök! Att man stod ut! Ge mig en grönkålsjuice och tänd ett doftljus genast, jag måste djupandas!

Det som fångade mig med bilden var inte Sven Granaths avslappnade inställning till nikotin under arbetstid utan självklart boken han höll i handen. Man såg titeln eller en del av titeln men man såg inte vem som hade skrivit boken. Jag googlade lite halvhjärtat men hittade inget som stämde. Bilden är från 1960 och om Sven Granath inte är en alldeles oäven redaktör läser han något förhållandevis nysläppt, så boken borde vara utgiven 1959-1960 nån gång. Jag gav snart upp och delegerade (man måste delegera, det säger alla) vidare uppgiften till en bloggkollega, nämligen Marcus Stenberg som bloggar på bokhora. Han har tidigare visat sig kunna klara av de till synes mest omöjliga bokdetektivfallen såsom "Fallet med den för Saga helt ointressanta boken som hittas på en mordplats i Bron" och "Fallet med böckerna på Lena Dunhams författarproträtt på baksidan av boken Not that kind of girl" så om någon skulle klara av detta så var det herr Stenberg. Om ni vill veta hur det gick och om han knäckte gåtan så gå in på bokhora och läs hans inlägg.

Bilden nedan till vänster är den som postades på instagram. Bilden till höger fanns från samma tillfälle att hitta på vilda webben. Bägge bilderna misslyckas dock med att visa vad Sven Granath läser.

Bilden var lånad från sidan Stockholmskällan där det finns över 30000 bilder samlade från Stockholm från förr och nu, främst förr. Jag blev lite sugen på att ta reda på om denna sida hade fler bokmysterier att bjuda på. Jag hittade en tjusig bild från 1953 där den unga balettdansösen Mariane Orlando ligger dansigt spontant på en säng och läser Baron Encore, en bok utgiven 1952 som handlar om dåtidens balettscen världen över. Lever dansen och LÄSER om dansen! Här behövdes mästerdetektiven Stenberg ej kallas in. Jag såg direkt vilken bok det var.

Mer bjöd sidan på en ung och skön sovandes herre utanför Bonniers bokhandel 1962. 

Och en bild på vad som måste vara dåtidens version av Pocketshop på Centralen i Stockholm tagen någon gång under det glada 50-talet. 

Sist men inte minst, med tanke på vad den här bloggen faktiskt heter, måste jag visa er den här bilden från 1952. Ett helt rimligt rum med för mig drömmiga möbler. Ge mig detta nu, tack! Tack för lånet av bilderna Stockholmskällan! 

Att resa är inte att läsa.

Sommaren har varit läslös. Den har istället varit podfylld och skärmfylld. Tekniken tar över mig. Jag får kemisk ångest av mitt mediaintag. Jag kräver bot och bättring.
Jag har varit i Berlin två gånger. Läste inte ett smack.
Jag har varit i Stockholm. Läste inte ett smack.
Jag har varit i Köpenhamn. Läste inte ett smack.
Att resa är inte att läsa.
Jag har däremot testat idel nya restauranger och ramlat dåliga gatan fram.
Jag har till och med varit med i en pod och där hävdat att jag är bokbloggare och litteraturnörd. Inför poden krävdes studier av dystopisk litteratur. Mina dammiga gymnasiala exemplar stod i hyllan och blängde på mig. Jag blängde tillbaka och satte på play. En skruttig filmatisering av A brave new world från 1998 är det inget fel på, faktiskt! Jag lever på lånad tid med minnen av läslusta från fornstora dar.

Den andra kvinnan av Therese Bohman finns äntligen i pocket. Nu måste alla bara läsa den. En farbror i 65-årsåldern var inne i butiken häromdagen och tackade hjärtligt för mitt tips. Han hade älskat den och gillat humorn i den. Så den verkar passa alla.

Min största läserövring i sommar har varit Patricia Highsmiths trilogi om Thomas Ripley. Att umgås med den något timida, väldigt intelligenta, alltid välklädde, tillika psykopaten Thomas Ripley var en ynnest. Dessutom utspelar sig böckerna runtom i Europa i diverse storstäder. Jag har börjat inse den geografiska platsen i en bok nästan är det absolut viktigaste för mig. Det är lite märkligt kanske.. Eller så har min arbetsplats piffiga slogan ätit sig in i mitt medvetande på ett oroväckande sätt; att läsa är att resa.

Håkan Nessers Elva dagar i Berlin var en besvikelse. Den var snäll, ljummen, puttrig och skröna-aktig. Ingen finess, inga påskägg och inget auster-eskt alls! Nu är Nessers storstadstrilogi slut. Maskarna på Carmine street (New York) var störtbra, Himmel över London var smart och full av mysterier medan Elva dagar i Berlin var ganska menlös. Undra vad Nesser ska göra nu? Kanske att han går tillbaka till deckarna eller så ger han ut en samling erotiska noveller månne?

Jag har läst deckare i sommar. Det är skönt. Man kan stilla sitt dåliga läs-samvete med ond bråd död. Läs Mo Hayder om ni behöver förströelse. Mörkt som ebenholts och hårt som elfenben. Ha!



Hej, vi ses!

Now trending: text på instagram

Text verkar vara det nya svarta i bildappen instagram. Inom loppet av bara några månader har en hel del diktare, novellskrivare och textkonstnärer upptäckt att text lämpar sig synnerligen väl i bildflödet. Det kanske till och med känns uppfriskande att inte bara scrolla neråt neråt utan faktiskt ibland stanna upp och läsa en snutt. Om man nu tar sig den tiden. I början gjorde jag just det, läste allt av de där användarna som jag följde lade upp, reflekterade en stund och tryckte på gilla-hjärtat. När nyhetens behag har lagt sig har jag börjat scrolla frenetiskt igen och ser knappt texten längre. Men jag har två favoriter, det är @bagatellerna och @bokpoesi 
Jörgen Löwenfeldt som döljer sig bakom @bagatellerna skriver brottstycken, korta tankar eller mikronoveller. Han verkar vara journalist till vardags. Hans texter tycker jag ibland påminner om Jerker Virdborgs noveller.
Min andra favorit är Anna Kristiansson. Hennes grej är att hon gör små dikter genom att stryka över text på boksidor. Orden som blir kvar formar små fina dikter och tankar. Hon har även ställt ut delar av sina verk på Stockholms handelskammare. Hennes metod påminner om Jonathan Safran Foers textexperiment härom året där han tog en existerande roman, klippte ut ord som inte skulle vara med och släppte boken som en ny bok, med faktiska hål och allt. Helt omöjligt att läsa men snyggt gjort. 

Om ni gillar konceptet finns här ett gäng andra konton man kan följa: @breviexil, @gardspoesi, @ordvalen Det finns säkert många fler, bara ge er ut och klicka runt.

 

Lågmäld dekadens med hög relevans

Är lite besatt av min krukväxt just nu så den får vara med i bakgrunden. 

Fan vad lång tid det tog att läsa ut den 250 sidor tunna boken The snow queen av Michael Cunningham. Ändå var boken otroligt bra och framförallt tankeväckande som bara den. Historien var egentligen totalt ointressant men emellanåt ramlar huvudpersonerna ner i olika resonemang som man golvas av. Jag gör hundöron, skriver av, fotograferar sidor och antecknar.
Jag gillar Cunningham och har läst det mesta. Hans böcker har en typisk lågmäld dekadens. Ofta utspelar de sig i ett New York som jag känner mig hemma i, gathörn, broar och kvarter omnämns och jag nickar igenkännande. Karaktärerna tillhör en intellektuell medelklass och romanerna har ofta ett inslag av homosexuella mäns försiktiga kärlekshistorier.

Här får ni några utdrag ur boken som jag fångade mig särskilt.

"There's a difference between not pursuing worldly ambitions and no longer feeling like a failure for not pursing them" 

"Sam is not Barrett's type (...) he is not a broud shouldered pugilist; he is not anyone Eakins would have wanted to paint."   <--- . Jag borde veta vilken konstnär som målar den typen av män jag attraheras av. Varför vet jag inte det? Therese Bohman vet säkert vem som målar hennes typ, det är jag övertygad om.

Här är det stycket jag läste flest gånger och faktiskt transkriberade ner i min anteckningsbok. Det är lite långt, men väl värt att slå en blick på. Barrett jobbar i en vintagebutik som säljer dyra, onödiga, fashionabla prylar till hipsters i Williamsburg och han resonerar om konsumtion på följande vis:

"Citizens of the twenty first century can max out their credit cards, they can extend their limits, but actual destruction, death by extravagance, is no longer possible. You work something out with the credit card company. You can always if it comes to that, declare bankruptcy, and start over. No one is going to swallow a fistful of cyanide over a pair of ill-purchased motorcycle boots. 
It's comforting, of course it is, but it's also somehow, discouraging to live within a system that won't permit you to self-destruct. 
Nevertheless there's something about the courting of disaster, in shopping terms, that fascinates Barrett, that holds his attention, helps render him satisfied with his current stature. It's the technically extinct but somehow still plausible hint of calamity implied by the impulse purchase - the impoverished dowager or disinherited young earl who says 'I'm going to walk the earth in this perfectly faded Freddie Mercury t-shirt, I'm going to the party tonight in this vintage McQueen minidress, because the moment matters more than the future. The present - today; the sensation of walking into a room, and creating a real if fleeting hush - is what I care about, it's all right with me if I leave nothing behind. "

Naturligtvis talar Barett om de som lever i hans egen samhällsklass när han säger att det inte går att störta ner i total misär.
De två uttrycken jag har markerat med fet stil får mig osökt att tänka på Pulp. Detta 90-talsband som liksom jag älskade dekadens och stora gester. De hade utan tvekan kunnat ha ett album som hade hetat The moment matters more than the future med singeln Death by extravagance.

Boken kommer på svenska den 23 april på Lind & co.

Kemisk ångest i bokform - Miranda July är inte längre charmigt knäpp

Miranda July behöver ingen närmare presentation. Jag har skrivit tidigare om henne här ifall någon är clueless.

The first bad man är Julys första roman och den utkommer på svenska på Brombergs förlag senare i vår. Jag skulle tro att det finns en rätt stor chans att hon kommer att bli intervjuad i Babel. Det här känns som Jessika Gedins kopp te.

Adjektiven som kommer till mig under tiden jag läser boken är störande, olustig, häpnadsväckande men periodvis även rolig och igenkännande. July tar i den här boken upp en hel del märkliga beteende och tabun som får en, som vanligt i Julys texter och verk, att reflektera över ens eget liv och värderingar.
July beskrivs ofta med det engelska ordet quirky. Ordet har en positiv klang och kan väl enklast översättas med knäppt charmig. Den här boken är faktiskt allt annat än det.

The first bad man handlar om Cheryl, en medelålders kvinna som arbetar på ett företag som gör självförsvarsinstruktionsvideos. Hon lever ensam i en pedantisk lägenhet där hon försöker hålla allt på sin plats med en mängd minutiösa rutiner. Hon fantiserar om en relation med en äldre man på jobbet och går hos en terapeut för att råda bot på sin globus hystericus (instängd gråt/klump i halsen). Några arbetskollegor efterlyser en dag någon som kan inhysa deras dotter, Clee, som tillfälligt behöver ett rum att bo i. Clee hamnar till slut hos Cheryl och hela hennes liv vänds upp och ned. Det är fascinerande att följa hur deras allt igenom otroliga och överraskande relation böljar mellan våldsamma utbrott, underordnad subordination, sexuella fantasier, moderliga känslor och likgiltighet. Jag kan inte gå in närmare i detalj på vad som händer för att inte avslöja hur det går.  Jag har aldrig läst något liknande och jag skäms över mina egna reaktioner som pendlar mellan förtjusning och obekvämhet.

Kanske befinner jag mig själv i en personlig förändring som gör att jag drabbas så hårt av boken. Men under hela läsningen känns det som att jag befinner mig i en konstant kemisk ångest. Ni vet den där oklara känslan som kan uppstå dagen efter man har varit ute och druckit en del, man har pratat för högt och för mycket och kanske gjort något knasigt (tror man i alla fall). Dagen efter vill man inte visa sig och så fort ögonblick från gårdagen dyker upp i huvudet ryser man till lite och tänker, aldrig mer, jag ska aldrig bete mig så igen. The first bad man försätter mig i samma sinnesstämning. Jag hoppas på att den där nattens goda sömn ska göra så att allt återgår till det normala igen och jag kan skaka av mig ångesten och gå vidare.
Det här lät ju som en jättejobbig läsupplevelse och ni blir kanske inte alls sugna. Men övervinn olusten och läs för fan. Det blir lite lättare om vi kan dela den där ångesten.

Broad City - roligare & bättre än Girls

Broad City har allt. Serien kom förra året och den andra säsongen hade premiär för några veckor sen i USA. Serien går på Comedy Central. Amy Poehler är exekutiv producent men det är seriens skapare och huvudkaraktärer Ilana Glazer och Abbi Jacobson som är genierna här. Både roligare, smartare, sannare och mer avslappnat än Girls (som har blivit riktigt drygt på sistone tycker jag). Och en hel jävla del New York-känsla. Släng in gästskådisar som nämnda Poehler, Fred Armisen, Rachel Dratch & Seth Rogen och ni har en galet bra serie. Sträckse alla avsnitt i helgen vetja. Nedan följer lite smakprov. Enjoy!



Inledningen till första avsnittet på säsong 2. Har man någonsin åkt tunnelbana i storstad kan man nog känns igen sig den här scenen.


Var är den säkraste platsen att ha sitt gräs på egentligen?

Ilana och Abbi är på en takfest med en hel del pretentiösa människor.


Abbi lovade sin heta granne att vara hemma för en paketleverans men missar det och måste åka ut till UPS uthämtningskontor långt ut i ingenstanset.

I framtiden ordnar fritidsgårdarna tjejkvällar med tema podcasts!

Mitt förra inlägg handlade om poddar. En medieform jag konsumerar i orimliga mängder. Jag skrev om podden 60 minuter och jag efterlyste intervjupoddar där kvinnor ställer frågorna. Jag fick en del respons. Eric Schüldt mailade och tackade för visat intresse. Han tipsade även om en helt nystartad pod, Spotlight, där Kerstin Berggren intervjuar kulturpersonligheter. Även Expressens kulturchef mailade mig: 

Hej,Vad roligt att du gillar #60minuter! Läste din gedigna genomgång på bloggen.Tänkte också på vad du sa om en kvinnlig poddare som gör djupintervjuer med kända (kultur)personligheter. Är inte "Fahl i samtal" just det?
Allt gott,Karin Olsson

Man skulle kunna sammanfatta båda deras mail på följande vis:

Hej!

Din analys ang överflödet av män i media låter orimlig. Bevis: En symbolisk kvinna har gjort podd.

Mvh

Mediaperson utan socialt/politiskt engagemang

Jag är helt övertygad om att både Eric och Karin tyckte att det var fantastiskt att jag gjorde en hel del gratis reklam för podden 60 minuter och att de helt enkelt ville tipsa mig om två rekordeliga poddar med kvinnor bakom rodret. Men deras brist på analys och förståelse för avseendet med mina sista ord i inlägget förvånar mig. Jag är uppriktigt intresserad av varför det inte görs fler poddar av kvinnor, intervjupoddar eller ej. Jag vill inte bli klappad på huvudet av Eric eller Karin eller vem som helst för den delen utan jag vill ha en diskussion eller i alla fall ett erkännande av problemet. 

Ok, varning för generaliseringar. 

Poddar innebär en del teknik. Det är sladdar, mikrofoner, klipp-program, ljudrattar och servrar. Teknik verkar vara något som alla män bemästrar och något som kvinnor ibland tvekar inför. Kan detta vara ett av skälen till att färre kvinnor startar egna poddar? Om man är så lyckligt lottad att man har Expressen, Aftonbladet eller DN (etc) i ryggen kan man säkert få adekvat hjälp med detta om så behövas men att de tre mediagiganterna ska stå för fiolerna i podrevolutionen kan vi inte förlita oss på. 

Enligt undersökningar lyssnar fler män än kvinnor på poddar. Beror även detta på "hoppa på all ny teknik som finns"-begäret som en del män besitter eller är det helt enkelt så att män lyssnar på män och kvinnor lyssnar kvinnor? Man brukar ju säga inom litteraturen att män läser manliga författare och kvinnor läser både manliga och kvinnliga författare.

Jag lyssnar som bekant på både manliga och kvinnliga poddare med total övervikt på de manliga. Kanske tillhör jag skaran som anser att mäns berättelser är allmängiltiga och kvinnors är subjektiva? Jag är inte så intresserad av specifikt "kvinnliga ämnen" och därför drar jag mig för att lyssna på Hanna & Amanda, Mireya & Judith eller Blankens & Swedberg (exempel på kvinnliga pod-duos som jag inte har lyssnat på). Däremot lapar jag i mig allt Alex & Sigge, Filip & Fredrik och Lokko & Luuk orerar om. Jag är i alla fall medveten om snedfördelningen i min podcast-app. 

Podcasten är ett avskalat medium. Du tar plats som podcastmakare. Kanske tar man orimligt mycket plats som kvinna?

En som faktiskt har gjort detta är Moa Gammel. Hon har gjort en intervjupodcast som heter Genier och som jag totalt har missat. Jag gjorde bot och bättring och lyssnade på ett par avsnitt och kan nu varmt rekommendera Genier. Gammels tema är kreativa processer, framgångar och motgångar etc. Hon intervjuar enbart kvinnor, exempelvis Birgitta Stenberg, Anna Odell och Gudrun Schyman. Gammels intervjuteknik är fin och jag hade gärna sett henne utveckla sitt koncept till att både prata med kvinnor och män. 

Jag föreställer mig att landets fritidsgårdar i framtiden kommer att hålla tjejkvällar med tema podcasts. För att visa att ALLA FAKTISKT KAN! 

Men fram tills kommunernas fritidsgårdar tar sitt ansvar och kvinnorna ute i slott och koja tar sig mod kan ju Sveriges stora tidningar föregå med gott exempel och bjuda in en briljant kvinna att hålla i just deras flaggskepp till intervjupod. 

Kvinnor jag gärna hade sett hålla i en intervjupod om jag fick drömma: Sara Stridsberg, Karin af Klintberg, Bodil Malmsten, Mona Masri eller Amanda Svensson. 

Kvinnliga podcastare jag faktiskt lyssnar på: Karin & Sara, Liv & Caroline

(Tack till Gustav, Lina, Klara & Kristoffer för podcastdiskussioner.)

Det stora podinlägget - min hyllning till podden 60 minuter - var är den kvinnliga Kristoffer Triumf?

Björn af Kleen, Erik Schüldt & Kristoffer Triumf, vad har dessa tre herrar gemensamt? Ja förutom kön, ålder, klass och etnicitet så kan de på sina visitkort skriva JAG LEDER DJUPLODANDE SAMTAL MED INTRESSANTA MÄNNISKOR i PODFORMAT, VADÅRÅ?

Ingen har missat Triumfs succépod (pod är ett väldigt tacksamt suffix/prefix, kort och passar till allt) Värvet. Där finns inget nytt under solen.

Björn af Kleen, för många kanske mest känd som författare till boken som handlade om den svenska adeln eller den om Bonnier. Han skriver även för DN. Alltid lika välformulerat och initierat. Nu har även han tagit steget ut i podlandskapet. Hans pod heter Kleen och kärleken och spelas in live på Kulturhuset i Stockholm. Två avsnitt har släppts, med Shima Niavarani och Lena Andersson. Det tredje som är på gång ska vara med Eva Witt-Brattström. Jag har lyssnat på avsnittet med Lena och det var väl helt OK. Björn har tagit med ett gäng böcker som handlar mer eller mindre om kärlek som han läser ur och därefter får gästen kommentera och reflektera. Björn tillför inte många tankar eller idéer. Än så länge kanske han inte riktigt har hittat formen eller så har han valt fel ämne. Vi får se. Om ni inte blir sugna kan jag i alla fall rekommendera den helt briljanta texten som Björn skrev i DN förra året om moderiktiga män i London. 

Strax innan året blev ett nytt inledde Erik Schüldt sin intervjuserie med det allt annat än fantasifulla namnet 60 minuter. Han har under de senaste veckorna haft timslånga samtal med bland andra Gösta Ekman, PO Enquist, Alice Bah Kuhnke, Karl Ove Knausgård, Nina Björk, Therese Bohman och Karin Mamma Andersson.
Jag älskar delvis de här samtalen. Varje vecka när ett nytt avsnitt släpps utbrister jag nästan alltid ett WOW! Jag uppskattar att han ställer helt väsenskilda frågor från Triumf. Så till den milda grad att Värvet börjar framstå som en Hemmets veckojournal medan 60 minuter är Filosofiska rummet.
Schüldt har dock ett favoritämne och det är sökandet, tro och Gud. Gud med oerhört stort G. Vem han än talar med styr han in samtalet på dessa frågor, om personen i fråga hade en far som var präst, om personen i fråga kanske i sin ungdom läste teologi, om personen i fråga inte alls har funderat på dessa frågor eller om personen i fråga är uttalat superateist, Schüldt gör ingen skillnad utan lirkar med vän röst in samtalet på de STORA frågorna. Nästan alltid är det här intressant och saker jag vanligtvis inte går och tänker på. Nästan alltid svarar intervjuobjektet med ett genomtänkt svar och samtalet kan vandra vidare genom mysticism via kreativitet fram till tron på kärlek etc.
Det senaste samtalet med Therese Bohman (som enligt mig skrev en av de bästa böckerna förra året) är inte lika inriktat på tro och sökande. De talar bland annat om en vibb man kan känna när man träffar en ny person som man märker att man drar jämnt med. En person som man klickar med och kan utvecklas med. Det behöver nödvändigtvis inte vara en kärleksrelation utan kan lika gärna vara en ny vänskap. De talar om skönhet och att de båda två söker ett allvar i samtalen på kultursidorna som båda inte funnit ännu.
Men i avsnittet med Nina Björk stöter Erik på patrull. Det är befriande när Nina skrattar Erik rakt upp i ansiktet. Efter sju samtal med kulturens giganter är det äntligen någon som reagerar så som jag kanske hade reagerat.

Erik: Vad betyder kärleken för dig?
Nina: (förvånat tonläge) Alltså menar du privat, eller... skratt...
Erik: Du får tolka frågan som du vill.
Nina: Nämen vadå!? Skulle du kunna svara på det? Skulle nån kunna svara på det? Vad betyder kärlek för dig...jaa, skratt
Erik: Ja jag skulle absolut kunna svara på det.
Nina: skratt Ja men svara på det då, så kan jag se om jag kan...säga..samma sak.

Han förvillar sig in ett svar om väldigt kärleksfulla människor som kan älska döda ting. Nina utbrister skrattandes: Är du religiös??
Sedan säger Erik något som får Nina att brista ut i gapskratt, att han ser henne som en kärleksprofet. Nina Björk är hittills den enda av intervjuobjekten som inte tagit allt Erik har sagt på allvar. En upplyftande och förlösande intervju! Naturligtvis oerhört intressant på sina ställen när de kommer in på politik, utopier och drömmar, men inte lika genomgående dödsallvarlig som de förra.
Jag är också förvånad över att samtalet med Alice Bah Kuhnke inte fick större genomslag. Hon hade nyligen utsetts till kulturminister och hon sa en hel del intressanta och märkliga saker i intervjun. Den enda intervjun som har nått mediabruset är den med Karl Ove Knausgård. Men fler borde ha skapat debatt på kultursidorna.

Men när kommer en stor intervjupod med en kvinna som ställer frågorna? Nog måste det finnas någon där ute som vill ställa frågor och liksom Erik Schüldt brinner för ett speciellt ämne som hon kan vinkla alla intervjuer att handla om?
Jag kan inte släppa tanken på att deras manliga syn på världen (ja det finns väl en sådan va?) påverkar samtalen och att det skulle vara intressant att se vilka frågor en kvinna hade ställt.
Hallå? Är det jag som inte hittar de här poddarna eller är det helt enkelt så att de inte görs? Upplys mig gärna!

Bubblare i den manliga intervjupodvärlden: Simon Gärndefors Arkiv Samtal, Here's the thing with Alec Baldwin, Simon Svenssons Veckans viktigaste intervju, Kalle Linds Snedtänkt och Konversationen (skapad av Jonas Jonsson & Johan Kellman Larsson). 

(Ni hittar alla poddar där ni brukar hitta alla poddar.)