Fågelbarn - Christin Ljungqvist

Det här är en utav de obehagligaste romanerna jag har läst tror jag. Den stannar fysiskt kvar i mig och jag har lust att krypa upp i någons famn för tröst och värme. Jag får ett starkt behov av att omge ge mig med människor som jag vet tycker om mig och litar på mig. Jag vill skaka av mig olusten och genast börja läsa en ny bok, en lättsam och oviktig bok. Men det kan jag inte. Jag har inte läst Christin Ljungqvists debut Kaninhjärta och jag vet nu att jag måste läsa den. Jag måste läsa allt av Christin Ljungqvist för jag vill kunna rekommendera hennes böcker till andra läsare. För även om obehaget är starkt och nästan lite skrämmande är det ju naturligtvis ett tecken på att boken är djävulusiskt bra och välskriven. Att kunna förmedla stämningar och känslor så här påtagligt måste tyda på att texten har trängt in i mig och att texten helt enkelt är grym.
I Fågelbarn möter vi Hanna som bor i en villa tillsammans med sin mamma och pappa. Hon har även två äldre bröder, Samuel och Jens. Samuel är ljuset och Jens är det becksvarta mörkret. Men bröderna försvinner och allt är Jens fel, eller Hannas kanske? Hanna har en förmåga att se saker som har skett och hon ser döda själar som vandrar runt omkring oss levande. Hennes mamma blir upprörd när Hanna pratar om sina spöken och vägrar lyssna på henne så Hanna stänger in det i sig själv. Överhuvudtaget lyssnar inte Hannas mamma på henne, hon låtsas som att familjen de lever i är som allas andra och att de får se det positiva i livet. Hannas familj är allt annat än funktionell och det är sveket från föräldrarna som stannar kvar i mig längst. Lögnerna och tystnaden och allt det mörka som bara Hanna bär på, som bara Hanna vet om. Samuel vet också men han kan inte hjälpa henne längre.
Jag hoppas att de positiva recensionerna haglar över Fågelbarn och att boken inte stoppas undan på nån ungdomshylla utan att den ställs fram på podierna närmast ingången och säljer som smör.

I boken Kaninhjärta har Hanna en biroll men annars hänger inte de här två böckerna ihop vad jag kan förstå.

Sharp objects - Gillian Flynn

Modernista släppte förra året Mörka platser av Gillian Flynn (recenserad av mig här). Den titeln imponerade inte direkt på mig, socialrealismen och misären stod mig upp i halsen. Bokbloggarnas överväldigande hyllande av Gillian Flynn var inget jag höll med om men det är också anledningen till att jag än en gång plockar upp en bok av Flynn. Kanske var jag i ett tillfälligt anti-Flynn-mode, kanske var Dark places (som den engelska titeln lyder) en mellanbok. Sharp objects på bokrean fick mig i alla fall att ge henne en andra chans.
Camille jobbar som journalist i Chicago. Efter att två unga flickor blivit mördade i hennes hemstad skickas hon dit för att skriva ett reportage om morden. Camille är en skör själ som nyss blivit utskriven från en psykiatrisk klinik för att ha ristat in ord över hela sin kropp. Hennes chefredaktör ger henne ändå chansen att skriva ett riktigt mustigt knäck. Väl hemma bor hon hos sin extremt kyliga moder i ett stort viktorianskt hus, där även Amma den brådmogna trettonåriga halvsystern bor och Alan den helt anonyme styvfadern. Snart börjar Camille misstänka att morden hon undersöker har att göra med hennes egen barndom.
Även om Camille är en synnerligen komplex figur så är det nog ändå beskrivningen av Camilles mor och halvsyster som rör mig djupast. Halvsystern Amma beter sig hemma som en liten flicka som bara blir nöjd när hon får nya möbler till sitt dockhus. I skolan och ute på stan är hon dock den populära tonåringen som terroriserar sin omgivning med mobbning och flirtar med de äldre killarna. I ett band efter henne hänger några andra tjejer som önskar att de var lika tuffa som Amma.
Camilles mor hymlar inte med faktumet att hon aldrig har älskat Camille, hon förnedrar Camille och talar illa om henne framför andra. Tillsammans blir Camilles mor och Amma fruktansvärt obehagliga figurer.
I Sharp objects är Flynn duktig på att beskriva ett samhälle på glid, klasskillnaderna i byn blir tydliga, fingrar pekas mot suspekta typer stup i kvarten och nyanlända till byn misstänkliggörs.
I det stora hela en bra och spännande roman om gravt dysfunktionella familjer. Gillian Flynn är fortfarande inte tokhyllad av mig men hon är i alla fall numera på plussidan.
I augusti släpper Modernista ännu en titel på svenska, nämligen Flynns senaste Gone girl, den släpps som Kvinna saknad och jag lär väl plocka upp den också.

Så funkar det - väl inte?

Jag har läst en helt fantastisk barnbok igen. Boken heter Så funkar det - väl inte. och är skriven och illustrerad av Johan Thörnqvist. Det här är hans första bok. Illustrationerna är den här bokens styrka. Bilderna är detaljerade, påhittiga, roliga och söta. Boken handlar om att morfar och Miriyam är ute och går i staden och morfar förklarar hur allting funkar, hur hissen funkar, hur kassamaskinen i affären funkar, hur bankomaten funkar och hur lyktstolpen funkar. Det kan vara så att morfar bara hittar på, men det gör ingenting. Morfars påhittighet gör dagen lite roligare. Kan det vara så att det är en elefant som hoppar på en studsmatta som får hissen att gå uppåt? Kan det vara så att det är en liten liten hund som springer efter ett köttben inuti däcket som får bilen att rulla? Det kan vara så det funkar, vem vet? Jag får Farbrorn som inte ville va stor-vibbar av morfar i boken. Det är ju väldigt positivt. Bilderna påminner också mycket om datorspelet Machinarium (som rekommenderas att spela om ni gillar sånt). Titta gärna in på Johan Thörnqvists blogg snarlik.se där fler av de alldeles underbara illustrationerna återfinns. 

När skruven dras åt - Henry James

När jag såg att en nyutgåva av Henry James spökroman När skruven dras åt var på väg ut blev jag glad. Jag hade ett suddigt minne av att jag för sju år sedan hade läst en annan Henry James och då gillat det. När jag idag efter utläst roman äntligen tittade i hyllan för att se vilken annan titel som där stod hittade jag samma (!) titel som jag just läst. En engelsk Penguin-utgåva med ett bokmärke nedstucket efter halva boken. Ett säkert tecken på att jag faktiskt aldrig läste ut boken. Jag tror bestämt att jag skyller det på den träiga engelska som boken säkerligen var skriven på. 1800-talsengelska är inte min forte. 

En av blurbarna på den svenka utgåvan är "Det är lite Jane Eyre möter The Others". Det är kanske inte så konstigt när man läser på lite eftersom filmen The Others löst är baserad på The turn of the screw, så den blurben är ju absolut spot on! Det var en del år sen jag såg The Others men av vad jag kommer ihåg så var filmen gräsligt läskig och det lever inte riktigt boken upp till. 

En ung kvinna tar anställning på ett gods utanför London. Hon blir guvernant åt två förtjusande barn, Flora och Miles. Godset ägs av en ung herre som är förmyndare åt barnen men han lever sitt hektiska liv i London och vill inte bli störd. Kvinnan börjar se syner som får henne att tvivla på sig själv och på godheten hos barnen. Hon anförtror sig åt godsets hushållerska Mrs Grose och tillsammans försöker de skydda barnen mot ondskan som hemsöker deras hem. 

Genomgående i romanen är man osäker på om guvernanten faktiskt har dessa syner eller om det är något som hon inbillar sig. Hon läser gotiska romaner och är själv huvudpersonen i en. Hon hetsar upp sig och verkar smått paranoid över fladdrande gardiner och mörka vrår. Hennes diskussioner med Mrs Grose, om huruvida de ska lämna barnen utanför hemskheterna eller inviga de för att lättare skydda dem, är fyllda av utropstecken. Dessa utropstecken blir efter ett antal sidor tröttsamma, upphetsningen känns överdriven, både från guvernantens sida och från författarens sida.

Kärleken som guvernanten känner för de två barnen är också ett störande och märkligt inslag i boken. Hon överröser de med kyssar och smekningar i parti och minut. Även här haglar utropstecknen. 

När The turn of the screw kom ut 1898 skrämde den slag på läsarna. Henry James själv sade: "I had to correct the proofs of my ghost story last night ...when I had finished them I was so frightened that I was afraid to go upstairs to bed!" Nu så här över hundra år senare kommer ingen läsare att bli särskilt skrämd av den här historien men det är ändå ett fint exempel på en gotisk spökroman. 

Förordet till den här nyutgåvan är skriven av Mathias Fyhr och det är ett riktigt intressant sådant. Han skriver bland annat om det sällskap som bildades i London 1892, nämligen The Society for Physical Reseach. Sällskapet studerade telepati, övernaturliga händelser och förekomsten av spöken. Det som slår mig är de namnkunniga medlemmar sällskapet hade: Lewis Carrol, Mark Twain, Arthur Conan Doyle, Marie och Pierre Curie, Sigmund Freud och Carl G Jung. Henry James var inte med men väl hans bror och man tror att han har blivit inspirerad av sällskapets efterforskningar. 

Debutantradio

Jag har än en gång bidragit till Radio AF's program Boktimmen. Den här gången hyllar jag Caroline Hainers roman Inte helt hundra. En annan debutant som avhandlas i programmet är Anna-Karin Thorburn och hennes bok Jag biter i apelsiner. Dessutom är Karin Wahlberg i studion och pratar inspiration och om kommande böcker.

Lyssnar gör ni här. 
Radio AF hittar ni här. 

Nytt från Nanna Johansson i höst!

På Galago till hösten, nytt album av Nanna Johansson.
Roligt? Antagligen. Politiskt? Troligt. Gölligt? Fo sure.

(Djuralbumet med arbetstiteln Naturen är ond som egentligen skulle släppts först kommer att skjutas upp. Det blir feminism till hösten istället.)

På långritt genom Europa!

Jag har läst en biografi. Det gör jag nästan aldrig. Några av mina favoritämnen avverkades så det gick bra ändå, Paris, hästar, 20-talet, Europa i allmänhet, stark kvinna och umgänge i konstnärliga och litterära kretsar. Oss håller inga bojor, oss binder inga band (något som Linde och hennes syster ropade under leksamma ritter i barndomen) handlar om Linde Klinkowström-Rosen som föddes 1902 på herrgården Stafsund  i en adelsfamilj i Stockholmstrakten. 1926 beslutar hon sig för att rida ner till Paris för att hälsa på sin syster Thora och hennes man Nils von Dardel. Linde sadlar Castor och ger sig ut på sin första utav sex långritter som hon gör runtom i Europa. Färden bär sedan under de kommande åren av till Rom, Budapest, Bryssel, Berlin och Warszawa. Under resornas gång bor hon på herrgårdar och slott, vännerna och släktingarna till adelsfamiljen Klinkowström hjälper henne med härbärge, tjusiga middagar, stallplatser och hästtävlingar. Men hon bor även hos bönder, på små värdshus och finns det inga rum lediga delar hon mer än gärna spilta tillsammans med Castor. I Paris lever hon bohemliv tillsammans med Thora. I Nils och Thoras ateljé träffar hon Amadeo Modligiano, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Marc Chagall, Pablo Picasso och Georges Braque. Nils von Dardel umgicks också flitigt med Ernest Hemingway och Martha Gelhorn. I Rom träffar Linde ryssar som flytt till Italien och de blir hennes bästa vänner. I de flesta städer provar Linde på 20-talets livliga nattliv men det är ändå på hästryggen hon trivs bäst. Ner genom Europa hälsas hon ofta välkommen av journalister eller kavallerister som behandlar henne som en superstjärna och hyllar henne för hennes mod. Biltrafiken är sparsam och få vägar är asfalterade och naturbeskrivningarna är undersköna.
Linde gör också en strapatsrik biltur genom Europa med sin väninna Eva Dickinson som senare var utrikeskorrespondent i Etiopien och körde ett bilrace helt själv genom Saharas öken.
Linde får nästintill socialistiska värderingar under sitt äventyrliga liv och skriver om hur arbetarklassen och bönderna måste vara stabila och sammansvetsade för att övriga samhällsklasser ska kunna fungera i ett land. Hon skriver dagböcker under hela sitt liv och släpper fem böcker som handlar om ritterma. Hennes sadel, sadelväskor och andra persedlar finns bevarade på Livrustkammaren i Stockholm. Det som gör den här ännu mer underbar är alla bilder och fotografier som visar Linde och Castor i olika sammanhang, under tävlingar, pressuppbåd, på landsvägen eller hemma på Stafsund.
Åh vad jag älskade den här boken. Jag önskar verkligen att jag hade fått leva i Europa på 20-talet och uppleva de olika ländernas vitt skilda natur från hästryggen hade varit fantastiskt.

Klassiker från Modernista

Modernista släpper två klassiker i galant utformning av mästaren Lars Sundh. När skruven dras åt åkte rakt ner i min bokhandelspåse. Jag har läst Henry James innan och jag gillade det, en tunn liten spökhistoria kan man ju alltid trycka in i det hetsiga lässchemat. Malcolm Lowry har jag ingen relation till men Under vulkanen är säkert också läsvärd.

Banshee

Ny tv-serie, woop, woop! From the creators of True blood, from the writer of böcker som Joes bok, Konsten att tala med en änkling och Sju jävligt långa dagar kommer här Banshee  (snygg filmaffisch, lökig tagline).
Anledningen till att jag skriver om den här serien är för att seriens manusförfattare alltså är Jonthan Tropper. Relationsdramer med man med ironisk självdistans som huvudkaraktär-Tropper. Historien handlar om en kriminell kille som muckar från fängelset efter att ha suttit där i 15 år för nån diamantheist han var inblandad i. Hans medbrottsling var hans urläckra flickän. Men efter 15 år är hon nu gift med en åklagare, har inga diamanter att dela med sig av och vill inte ha något att göra med sitt kriminella förflutna. Som av en händelse blir vår huvudkaraktär stans nye sheriff Lukas Hood. I stan finns också en nemesis, nämligen Kai Procter, en sån där företagsman som har ett finger med i spelet överallt, har köpt mer än halva stan och hotar alla andra som vägrar betala honom pengar. Procter spelas av Ulrich Thomsen (ni vet han från Festen). Thomsen spelar riktigt bra och talar en exemplarisk engelska. Om jag kommer att fortsätta titta på serien kommer jag enbart göra det för att Procter är en intressant karaktär och Thomsen spelar bra. Det enda jag märker av Troppers humor är repliken: "You got a judge in your pocket or you're just happy to see me?" i början av avsnittet. På mindre än tjugo minuter har en kille ett hål i handen, en annan får en HP-sauce uppkörd i käften och en tredje får ett smidesstäd inkört i nacken. Så en habil, tämligen våldsam dussinserie där inget direkt sticker ut. Vad Tropper har bidragit med vete gudarna men kanske kommer det synas i följande avsnitt, vem vet?

Ny bok av Murakami i april!

Breaking news! Stoppa pressarna! Enligt uppgift släpper Haruki Murakami en ny bok i april. Den släpps naturligtvis på japanska så engelska eller svenska läsare får låta sig vänta. Tyvärr verkar varken handling eller titel vara släppt från hans japanska agent men mer information lär släppas inom kort. Antagligen lär en katt eller två dyka upp liksom ett par nakna bröst och en eller flera kvinnor som försvinner. Jag längtar redan..

Det är 1988 och har precis börjat snöa - Sigge Eklund

Efter att ha lyssnat på Alex och Sigges podcast blev jag ju helt klart nyfiken på att läsa Sigges böcker, hans intellektuella orerande och framlagda teser borde ju rimligen tyda på ett visst mått av talang även för det skrivna ordet. Jag blev inte besviken efter att ha läst Det är 1988 och har precis börjat snöa.
Det här är en extremt välformulerad uppväxtsskildring som helt enkelt (nja den var säkert inte enkel att skriva) handlar om Sigge Eklunds barndom och hans relation till sin pappa, ekonomen och mannen bakom Olof Palme, Klas Eklund. I biografier brukar jag alltid plågas i början av boken när hen beskriver sin barndom, man vill liksom bara hoppa fram till det göttigaste direkt, det är ju oftast senare i livet som storslagna och intressanta saker händer. Eklunds bok är väl kanske ingen bokstavstrogen biografi, ett visst mått av fiktionaliserande finns det säkert men jag upplever aldrig att barndomsbeskrivningen blir en transportsträcka eller att den blir tråkig och ointressant.
Boken verkar delvis bygga på en mängd kasettband som Eklund har hittat med inspelningar av honom själv som barn. Jag är imponerad över hur väl han kommer ihåg sin barndom, men kasettbanden och fiktionen kanske hjälper honom en del på traven. Han verkar verkligen ha gjort upp med sin barndom, han är skicklig på att objektivt se vilka händelser och personer som har varit viktiga och essentiella för varför han nu är den han är.
Boken finns inte längre i handeln annat än som e-bok. Men på ditt närmsta bibliotek hittar du säkert den. Om ni vill uppmana Bonniers att återutge Sigge Eklunds böcker finns här en namninsamling.

Inte helt hundra - Caroline Hainer (Love in the time of storstadsliv)

Det här är en riktigt bra bok, debut dessutom. Som så många andra debuter bygger boken på författarens, Caroline Hainers, liv.
Caroline, i boken, får i uppgift från sin terapeut att inte inleda några kärleksrelationer på minst 6 månader. Hon har för många kraschade förhållanden bakom sig och förstår inte vad som går fel. Hon rannsakar sig själv och går igenom de tidigare relationerna, hur de inleddes, hur de utvecklades, när det började gå utför och hur de tog slut. Kapitlen har namn efter killarna, David, Jonas, Aris, Rockkillen, Loke, Lukas. Vissa relationer varar bara några sidor, andra sträcker sig över stora sjok av boken.
Jag är ingen relationsjunkie direkt men det är stark igenkänning. Engångsligg blandas med årslånga relationer, samboliv, barnaprat och förbjudna relationer med kollegor. Sättet som Caroline beskriver mötena med killarna är så på pricken. Ältandet med vännerna och smsen som kan tolkas på tusen olika sätt, saker man intalar sig själv för att rättfärdiga sitt beteende, allt det här är Hainer en stjärna på att målande beskriva.

"Det rör sig bara om timmar, vilken dag som helst nu säger någon av oss det ingen av oss kunnat säga på månader, till och med år. Så jag tar hans hand så ofta jag kan. På bussen, på tunnelbanan. Jag möter honom efter jobbet. För jag vet. Eftersom han har slutat ta min."

Formuleringarna, Hainer är så jävla bra på det. De korta meningarna, de många kommatecknen. Det här är ingen lättsam chiclit med rosa och mjuka moln. Det här är ren och hjärtskärande verklighet och det kan väl passa bra att läsa idag, på Alla de krossade hjärtans dag. (Det är klart att alla måste läsa, ni i lyckliga förhållanden och ni singlar, läs och känn igen!)

Bokus har klassat den här boken som tonår men i min bokhandel står den på skönlitteratur-hyllan och där tycker jag att den ska stanna.
Boken är knubbig och vackert utformad. Jag önskar bara att Caroline Hainer hade vågat ha sitt eget namn i lite större storlek på omslaget, det är faktiskt ett namn väl värt att lägga på minnet. 

Caroline Hainer skriver också riktigt bra om skönhet och doft på sin blogg Fifty scents. Idag har hon till exempel skrivit lyriskt om de mest romantiska dofter hon vet. 

Siri Hustvedt och Paul Auster på Skavlan

Jag snubblade över ett Skavlanprogram med Siri Hustvedt och Paul Auster i intervjusoffan. Auster har tydligen precis skrivit färdigt en bok och Siri pratar om hur hon hoppas att hon får bli riktigt gammal så att hon hinner skriva alla böcker hon har inom sig.

Här kan ni titta på inslaget, intervjun börjar ca 40.50 in i programmet. 

Nyheter i den coola bokvärlden

Nyhet no. 1: Donna Tartt släpper en ny bok den 22 oktober med namnet The Goldfinch. Peppen är enorm, hypen är hög och förväntningarna kommer med största sannolikhet inte infrias.
Handling och spekulationer hittar ni i det här inlägget och i kommentarerna som följer. 

Nyhet no. 2: The Knife släpper en ny skiva i april och i albumet kommer även en seriestrip av Liv Strömquist medfölja. Coolhetsfaktorn slog precis nya rekord och coolhetsmätaren är nu trasig.

Nyhet no. 3: Håkan Nesser kommer med en ny bok under v. 28, den kommer att heta Levande och Döda i Winsford. Jag hittar inte mycket mer information om det här tyvärr.

Nyhet no. 4: Klassikern Dagarnas skum av Boris Vian kommer i april komma som film med de franska filmgenierna Michel Gondry som står för regi och Audrey Tatou som spelar huvudrollen, flickan som har en näckros växandes i sitt bröst.
Trailer här. 

Nyhet no. 5: Ni har väl inte missat Caroline Hainers fina relationsroman Inte helt hundra. Den rekommenderar jag till nästan alla nuförtiden. Recension kommer på Alla hjärtans dag.

Nyhet no. 6: Dagensbok söker recensenter till lördagarna. Maila de här: redaktionen(a)dagensbok.com.

Dying fall - Elly Griffiths

Femte boken om arkeologen Ruth Galloway är  minst lika underhållande och spännande som de förra, men två saker stör mig. Det ena är att stora bitar av bokens början går åt att på ett snyggt sätt berätta för läsaren om de olika karaktärernas relationer till varandra, olika händelser från de tidiga böckerna nämns också, så där i förbifarten. Detta är narturligtvis helt ok för en läsare som aldrig har läst en endaste Elly Griffiths-bok men för fansen (och vi börjar bli ett stort gäng) blir det lite tjatigt och tråkigt. Vi veeeet ju vem som har barn med vem och vem som dog i bok tre och hur Ruth och Cathbad träffades. Griffiths borde lita på sin stora läsarskara och gå rakt på sak. Har man inte läst de andra böckerna så får man stå ut med att vara lite borttappad.
Det andra som stör mig är att den här boken mer än de andra är relationsbaserad, en mängd nya karaktärer presenteras (detta eftersom Ruth åker iväg på semester till en liten badort i norra England), deras relationer till varandra och till mordoffret stöts och blöts och snart är det ingen mordhistoria utan ett relationsdrama med fokus på vem som har haft en affär med vem.
Så enligt mig är det här den svagaste av böckerna om Ruth Galloway men eftersom Ruth, Cathbad, Nelson och de andra är så frukansvärt älskvärda kommer jag naturligtvis läsa kommande böcker också. Dying fall kommer i april på svenska och heter då En orolig grav.

Påfyllning - mera, flera!

Jag har fått en resa i present. Senare i vår ska jag åka till Barcelona för första gången. Har ni några tips mottages de gärna! För att inte vara helt bortkommen vid ankomst (kontrollfreak som man är) shoppade jag loss idag, en Moleskine Barcelona-anteckningsbok, en Wallpaper cityguide och en bok om Gaudí. Moleskine-boken kan verkligen rekommenderas, jag har en för varje stad som jag brukar åka till. Kartorna är fantastiskt praktiska, stort gaturegister och såklart bra flikar och fickor för anteckningar och minnen. Wallpaperguiden har jag inte provat för någon annan stad men i vilket fall borde man få en susning om i vilka områden som man vill hänga i. Gaudí är ju Gaudí, cool som få.

Sen sprang jag bort till Hamrelius för att spionera på deras pocketutbud, de har en väldigt fin engelsk avdelning, de hade även rea på engelsk pocket. Jag har som regel att aldrig köpa reaböcker av författare jag inte vet något om, om jag aldrig läst några omdömen, aldrig sett namnet i nån tidning eller blogg, då struntar jag i boken. Jag har för många reaböcker där hemma som bara står, som är köpta för att de har fint omslag eller fin titel eller kanske verkar bra, nej bort med sånt! Istället hittade jag en bok av John Fowles som jag inte läst, The Magus (Illusionisten) var ju genial så kanske kommer A maggot också vara bra (lika namn de har, ser också att han har skrivit The Moralist och Mantissa, mannen verkade ha en förkärlek till titlar på M), sen har jag läst gott om Erin Kelly i bloggen Dark places, jag har även läst The poison tree (Grenar av gift, som jag ju recenserade) kom jag på nu, den var ju helt ok, vidare var Susan Hills spökhistoria The woman in black bra så kanske är även The betrayal of trust det. 

Mot biblioteket! Jag har fallit för grupptrycket och omfamnat poden Alex och Sigges podcast. Jag knarkar avsnitt efter avsnitt, flera per dag och eftersom Sigges böcker är ur tryck (något han verkar tro beror på att de är så fruktansvärt populära, något jag mer tolkar som att eftersom de inte sålde så bra valde förlaget att inte trycka en andra upplaga) gick jag till bibblan och lånade. Har läst en bit i 1988 och den är väldigt finstämd och skickligt skriven än så länge. Om man vill att Sigges böcker ska tryckas upp i pocket igen finns det en namninsamling man kan skriva på här. 

John Green är jag förälskad i efter The fault in our stars och hans böcker är såpass snabblästa att jag kan lägga ner ett par dagar på att ta mig igenom backlisten. 

Puh! Gissa om bokhögarna växer och svämmar över till alla rum i princip. 

Hyllningskören stämmer upp

Det är svårt att recensera en bok som hyllas på var och varannan tidningssida och blogg. När jag själv stämmer in i hyllningskören och vill skrika ut till världen att alla måste läsa, vill jag ändå inte riktigt dela med mig av min egen personliga läsupplevelse och då vet jag inte riktigt hur jag ska förmedla bokens genialitet. Boken blev alltså utnämnd till årets bästa bok 2012 av New York Times. Det är första gången som den utmärkelsen tilldelas en ungdomsbok.
När man läser en såhär bra bok fylls man en slags bubblande lycka, läsandet går som en dans och man fortsätter paniskt mot slutet som trots juicepauser och tid för eftertanke trots allt kommer.
John Green har alltså lyckats skriva en bok om en till synes högst ordinär kärlekshistoria mellan Hazel Grace och Augustus Waters där man skrattar högt och gråter en smula. De möts i en supportgrupp för cancersjuka ungdomar och de faller handlöst för varandra. De har ena benet omslingrat om varandra och det andra benet i graven.
DET ÄR BARA SÅ JÄVLA BRA.

Boken heter Förr eller senare exploderar jag på svenska.

I klippet nedan berättar John Green bland annat om hur mycket han älskar det svenska omslaget på Förr eller senare exploderar jag.

Jag gör radiodebut!

Radio AF (Lunds studentradio) har i dagarna inlett vårsäsongen med det nya bokprogrammet Boktimmen. I premiäravsnittet, som har tema magi, recenseras Magikerna, Dödsritten och veckans klassiker är Doktor Glas. Jag har fått äran att recensera Dödsritten, så gå in och lyssna på Boktimmen!

Boktimmen

Jag kan såhär i efterhand tycka att jag babblade på lite långt. Nästa gång (om det blir en sådan) ska jag ha ett färdigskrivet manus och inte spontanberätta handlingen på boken. Oh well. Det var väldigt roligt att spela in radio i alla fall och min trevliga vän & kollega Hanna Nyberg gjorde ett kalasjobb som programledare. Boktimmen går hela våren kl 11 på tisdagar på Radio AF.

Livet efter dig - Jojo Moyes

Idag är det lördag och helg! Vad passar bättre än att tillbringa helgen med näsan i en bok. Vill ni har något inte alltför svårt, lagom lättläst, underhållande och rörande måste jag tipsa om Livet efter dig av Jojo Moyes. Anledningen till att jag plockade upp den här boken var 1. För att den kommer ut på Printz Publishing och efter succén med En dag litar jag på att de vet vad de sysslar med när det kommer till kärleksromaner. 2. Jag behöver läsa mer "enkla & underhållande" böcker så att jag kan tipsa den helt vanliga kunden som vill ha ngt att läsa, när hon (eller han, men ja det är ju en hon) ska jobba natt eller ta en lång tågresa, om ngt annat än En dag och Igelkottens elegans. 3. Boken är faktiskt ganska snygg. BEVIS:

Boken handlar om den 26-åriga Lou Clark som bor hemma med sina föräldrar och sin storasyster. En dag får hon kicken från sitt caféjobb och hon får gå till arbetsförmedlingen för att försöka skaffa ett nytt jobb. Det som är sjyst med Lous familj är att de inte är den absolut mest vanliga familjen i såna här typer av böcker. De är ganska fattiga, bor trångt, kollar mkt på TV, läser inga böcker och Lou har aldrig varit utomlands eller har några ambitioner överhuvudtaget. Hon får i alla fall ett nytt jobb som Will Traynors personliga assistent. Will var med om en motorcykelolycka och är nu totalförlamad från nacken och nedåt. Will är en djävligt tjurig och sarkastisk man som har förlorat hela sitt liv men Lou gör sitt bästa för att muntra upp honom. Efter ungefär 50 sidor var jag egentligen beredd att lägga ner boken eftersom jag ansåg den förutsägbar dvs jag hade nog kunnat tipsa om den fastän jag inte hade läst ut den. Men jag är glad att jag läste vidare för boken utvecklar sig åt ett ganska oväntat håll och blir faktiskt en liten söt pärla. Allt här i livet är inte svart eller vitt och det är ju en fin lärdom man kan dra av den här boken. 

Så stanna inne idag för det är ganska grått ute och häll upp en kopp te och börja läs Livet efter dig. / 

Så packa ryggsäcken med en filt, varm choklad och apelsiner och sätt dig i en soldränkt snöig backe för att sedan hala upp Livet efter dig. 

Det blir nog en bra lördag det här vad det än är för väder!

Bunkern - Hanna von Corswant

Bunkern utspelar sig på 80-talet. Det står i början av boken. Hade det inte stått hade jag inte vetat att det var så. Anledningen till att von Corswant ger läsaren den informationen är antagligen att vi inte ska börja undra varför personerna som går vilse i den stora skogen eller hamnar i den mörka bunkern helt enkelt inte ringer efter hjälp. De kan inte det för ingen hade mobiltelefoner på 80-talet. Inga andra tidsmarkörer ges. Jag kommer ihåg att jag hade problem med tiden i von Corswants debut Barnflickan också. Länge undrade jag om det utspelade sig idag eller för länge länge sen eller kanske på 60-talet, antingen läste jag väldigt slarvigt eller så var tiden inte så viktig. Jag fick senare reda på att det var just under 60-talet som Barnflickan utspelade sig. Jag vet inte om det spelade någon roll.
Bunkern handlar om Charlotta som jobbar på bank, hon lever ett väldigt händelselöst och inrutat liv. Hon inser att hon lever över sina tillgångar och behöver en extrainkomst. Hon blir erbjuden av sin kollega att hjälpa två systrar över påskhelgen med lite måleriarbeten. De har köpt en gammal minkfarm och till sommaren ska farmen blir scoutläger så nu behöver det piffas upp lite. Charlotta åker ut till tanterna och träffar där Lisa som också ska hjälpa till med renoveringen. Systrarna Marianne och Ebba är lite märkliga, den ena är blind och smått klärvojant och den andre är redig och avfärdande. Lisa är också en knepig karaktär, hon pratar också om klärvojanta talanger, drömmar och mardrömmar och änglar. Charlottas faster var skulptör och kanske lite klärvojant. Nämnde jag att det är många karaktärer i boken som har lite dragning åt det klärvojanta hållet?
En dag går Lisa på promenad, hon kommer inte tillbaka. Tanterna tar det med jämnmod och skickar ut Charlotta för att leta. 
Samtidigt som historien på minkfarmen utspelar sig berättar Charlotta om sin vardag i stan, om en kärleksrelation som gick snett och om sin faster Judit och sin pappa Jon. De kapitlen varvas också med fragment från Bunkern. Man förstår att Charlotta är instängd någonstans, det är mörkt och fuktigt och insekterna krälar över hennes kropp.
Det är många trådar som Hanna von Corswant slänger ut. Inte många binds ihop. Teorier om att alla själar har en doppelgänger varvas med militärer som går igen och bankfack som är tomma. Det är rörigt, amibitiöst och jag tycker att von Corswant tar sig vatten över huvudet. Hennes historia är smått drömsk och skräckinslagen blir inte speciellt läskiga när man sitter och irriterar sig på själva historien. Hade historien varit mer avskalad och riktad tror jag att den hade kunnat bli riktigt skrämmande men som sagt, för många sidospår och för oklara intentioner.