Satir, serier och solidaritet

Naturligtvis spenderades en stor del av mässan i Galagos monter, eller rättare sagt lyssnandes till Galagos tecknare. Först pratade Mats Jonsson, Liv Strömquist, Henrik Lange och Robert Nyberg om satir och serier hos Aftonbladet. De kom väl ungefär fram till att det är viktigt att ha en analys och inte bara vara elak för elakhetens skull och att man ska satirisera utifrån sin egen situation. Inte göra satir på felaktigheter eller orättvisor i en religion man inte själv tillhör eller en regim man inte bor i.

 Sen pratade Sara Granér, Mats Jonsson och Liv Strömquist om serier och solidaritet hos ABF. På frågan på vad de hade valt om de var tvungen att välja mellan feminism och solidaritet valde alla tre solidaritet. Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp.

Sen avslutade jag seriefesten med att teckna en dubbelprenumeration på Bang och Galago + 2 valfria böcker ur Galagos utgivning (Henrik Bromanders Smålands mörker och Det är bara lite AIDS av Sara Granér) för enbart 399 kr. Jackpot! 

Författare beter sig mer eller mindre lysande

Vilka författare bjöds det på under den där bokdagen jag var på då? Tja en mängd virrpannor dök upp, vissa höll storartade presentationer av sina böcker andra vimsade bort sig totalt och ville aldrig sluta prata. Ett tips om ni vill ge ett gäng bokhandelsmedarbetare verktyg för att kunna sälja just din bok, prata inte i en halvtimme om vad som fick dig att skriva boken, "...och sen läste jag i boken Happy, happy och då blev jag så arg, och sen skiljde sig ett par jag känner och sen blev jag hypokondriker och nåt om en hund..." (ja men vad handlar boken om vill man bara skrika till den där stackars författaren uppe på scenen..!).
Tareq Taylor höll nästintill ett ståuppset och ville gå igenom recept för recept i hans Sylta och safta-bok. Leif Mannerström betonade vikten vid att ha bra musik och ett glas vin (gärna av god kvalitet) i köket när man lagade mat. Mark Levengood berättade söta anekdoter om hans korta karriär på Akademibokhandeln och när banken inte ville godkänna hans försök till att ha sig och Meryl Streep på sitt VISA-kort eftersom det var en kändis på bilden och det fick man inte ha, alltså Mark Levengood. Ann-Marie Skarp talade gott om Jans nästkommande bok och om att Jan satt hemma och gjorde research om Berlin 1931 och att den kommer att bli så bra, men hon är ju lite partisk, ah fan (hon är alltså Jans förläggare men även hans partner). Herman Lindkvist berättade ganska självironiskt om sin helomvändning från krigskorre till historielärare åt kronprinsessan Victora. Jujja Wieslander läste högt ur en Mamma Mu-bok och gestaltade Mamma Mu och Kråkan med perfekta röster. Yukiko Duke var en gudabenådad konferencier till Norstedts-blocket och gestikulerade vilt med armarna om hur bra alla böcker var. Ann Rosman berättade i detalj hela sin nya bok Mercurium och nu behöver man ju inte läsa den.
Per Naroskin verkade mer tilldragande än vanligt och hans bok måste jag nog läsa. En så intelligent man kan bara skriva bra! Karolina Ramqvist gav ett svalt intryck men pratade ändå ganska passionerat om offerrollen hon försätter sin huvudperson i  i boken Alltings början.
På det hela taget var ändå Jonas Gardell bäst. Tårarna rann inte bara nerför hans kinder när han berättade om tiden när AIDS kom till Sverige. Han berättade om en bekant som alltid hade begravningskostymen hängandes på kontoret "för då behöver man inte gå hem om", så vanliga var begravningarna. Han berättade om när han och Mark var på IKEA för att köpa en Billy-bokhylla och det uppstod bråk och polis tillkallades men det var Mark och Jonas som fick utskällningen för det förstår man väl att det är ganska upprörande och provocerande med två bögar som köper en BILLY-bokhylla. När Mark och Jonas skulle renovera lägenheten och de bodde i en lånelägenhet och de kom hem och såg att byggjobbarna hade sprayat bögjävlar över hela vardagsrumsväggen, och de anmälde inte det för det gjorde man inte, så var bara livet. Bromsmedecinerna kom 1996, sen kom priden och frigörelsen 1998 och det är inte förräns nu som Jonas har kunnat gråta och sörja det som hände då. Jag tror bestämt att Torka inte tårar utan handskar får bli obligatorisk läsning för alla gymnasieelever. Hör ni det svensklärare!

Niklas Orrenius på Bokmässan

Niklas Orrenius har inte släppt någon ny bok, dessvärre, han har dessutom lämnat mitt frukostbord, alltså Sydvenskan, till förmån för den tvivelaktiga kvällstidningen Expressen. Jag har därför tappat bort Herr Orrenius fantastiska texter. Men så träffade jag på honom på Bokmässan och nu har jag en direktlänk till allt han skriver. Han blev intervjuad av Björn af Kleen i Expressens monter. De pratade om sprängdådet mot den judiska församlingen som hade skett natten till fredagen, de talade om rasism, objektivitet och att journalist är världens bästa yrke. Har ni ännu inte läst något av Niklas Orrenius kan ni läsa hans senaste alster här. Ni kan också köpa alla hans böcker, bara gör det.

John Ajvide Lindqvist på Bokmässan

När jag och mina kollegor inom Akademibokhandeln fick besök av John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide såg det ut såhär.

Bokens titel Sulky och Bebbe regerar okej är en av höstens utgivning märkligaste titlar men så är det också paret Ajvides barn som har kommit på den. John har skrivit och Mia har illustrerat. John bjöd på ett kapitels uppläsning och den mannen kan ju verkligen leverera en uppläsning. Egentligen borde man lyssna till hans inläsningar av alla hans bloddrypande romaner och strunta i pappersböckerna. Barnboken är i alla fall riktad till barn i 4-10-årsspannet. Det är ett ganska stort spann men antingen kan barnen läsa själva eller så kan föräldrarna ägna sig åt högläsning. Jag har läst det mesta av boken och den är fantastiskt rolig och galen. Både vuxna och barn kan ha glädje av denna. Mias bilder är precis lika galna som texten.

Dagen efter tog jag mina första stapplande steg på Bokmässan. Mitt första monterbesök blev hos Ordfront där John Ajvide Lindqvist skulle prata som sitt författarskap. Han berättade villigt om sin kommande bok som ska heta X. Han har än så länge bara skrivit 50 sidor men har å andra sidan över 200 sidor anteckningar, så vi ska nog vänta oss något i hästväg. Boken ska handla om tre familjer på husvagnscamping. En natt ska dottern i en av familjerna gå på toaletten. När hon kommer tillbaka berättar hon att toaletterna är borta, ja faktiskt att allt är borta. De kliver ut ur husvagnen och inser att de nu inte alls står på en hemtrevlig camping utan på ett vidsträckt helt tomt fält. Kort gräs ända bort till horisonten, det enda som är kvar är de tre familjernas bilar och husvagnar. Bra upplägg tycker jag! (Monster utlovades)
John hann med att läsa upp två dikter, något som han har ägnat sig åt att skriva på sistone, och en opublicerad julnovell med bloddrypande tomtesäckar som inslag. På det stora hela var det ett oerhört matnyttigt monterbesök som avslutades med lite signering. Bokmässan visade sig på sin allra bästa sida och jag kom först i kön till signeringen.

Bokmässa + Bokdagen

Imorgon börjar Bokmässan. Den får vänta tills på fredag för mig. Imorgon åker jag till Göteborg för att gå på Akademibokhandelns egen lilla minimässa. Vi får träffa ett gäng förlag och ett gäng författare som får presentera höstens utgivning, dessutom lite lunch och samkväm på det. Trevligt ska det bli!
På kvällen vankas middag i Göteborg och sen är jag redo för min första Bokmässa någonsin (!).
Fredagens seminarieprogram är för dyrt så ni kommer hitta mig bland montrarna, speciellt kring montrarna där Liv Strömquist, Kalle Lind, Niklas Orrenius, John Ajvide Lindkvist och Karolina Ramquist hänger. Dessutom spelas ju radioprogrammet Spanarna in på fredag på mässan, gissa om jag kommer att vara där för att titta på genierna Ingvar Storm, Jessika Gedin, Jonas Hallberg och Göran Everdahl. Göteborg here I come!

Stanza med Ardelius som huvudstjärna

Stanza är litteraturklubben som huserar på Inkonst i Malmö. Gårdagens variant gästades av Per Ole Persson, Lotta Lundberg och Gunnar Ardelius. Jag har aldrig tidigare varit på Stanza och blev lite halvbesviken över upplägget. De tre författarna läste ur sina aktuella böcker och sen var kvällen över. Ingen diskussion mellan författarna hölls, ett visst tema fanns ju faktiskt och Per Ole Persson var så sparsmakad att han inte ens gav någon bakgrund till texten han läste. Han började helt enkelt läsa boken från början, läste i en 10 minuter och gick sedan av scenen. Jag vet fortfarande inte vad boken Jaco handlar om eller varför han skrev den, det enda jag uppfattade var att den utspelar sig i Öst-Timor. 

Postkolonialism var temat eftersom alla de tre författarna nyligen har kommit ut med böcker som tar upp ämnet. 

Lotta Lundbergs bok Ön handlar om en utav de få öar som Storbritannien fortfarande kolonialiserar. Hon blev nyfiken på ön när Tony Blair fick reda på att de på ön inte alls har samma syn på sexualitet, kön, kärlek och barna-alstrande som det övriga viktorianska riket och sände då en delegation till ön för att reda ut vad som försigick egentligen. Detta skedde ungefär 2005. Lotta funderade på att besöka ön, som heter Pitcairn, men fegade ut när hon insåg att avståndet till närmsta sjukhus låg lika långt bort som avståndet mellan Stockholm och Calcutta. Hon åkte till en annan ö (där sjukhuset bara låg 8 timmar bort) i samma region för att få inspiration och skrev därefter Ön. Det var en fröjd att lyssna till Lotta Lundberg som ju till vardags bor i Berlin och regelbundet skriver i Sydsvenskan. 

Till sist var det Gunnar Ardelius tur. Han har med sina unga år (född 1981) redan hunnit med att skriva tre romaner och även blivit ordförande i Svenska författarförbundet. Igår läste han ur och talade om sin fjärde roman Friheten förde oss hit. Han inledde med att läsa en kärleksdikt till sin fru Elin. Gunnar berättade att han var på bröllopsresa tillsammans med frun Elin efter att ha gift sig förra helgen. Dikten var väldigt fin och handlade mycket om mozzarella och ägg och kärlek förstås. Friheten förde oss hit följer en dysfunktionell familj som på 60-talet raskt flyttar från Stockholm till Liberia när maken i familjen får ett jobb där. Den boken väckte absolut mitt intresse och kanske blir det så att jag läser den inom kort. 

En bra kväll även om den bara skrapade på ytan av författarna och deras böcker. 

Den förtrogne - Hélène Grémillon

Jag läser den andra boken på kort tid som delvis utspelar sig under andra världskriget i Paris. Förra gången var det Andras Lévi i Den osynliga bron. Den här gången är kvinnorna i fokus, kvinnorna, barnen, husorna och mödrarna. Jag funderade faktiskt över det under läsningen av Den osynliga bron, det här hade jag velat läsa fast med en kvinnlig huvudperson. Nu är ju Den förtrogne inte riktigt den romanen, men den kom ganska nära i alla fall.
1975, Paris, Camilles mamma har precis gått bort. Dagarna går och brevinkastet fylls med kondoleansbrev. Camille läser inte allt men en dag får hon ett tjockt brev utan avsändare. När hon öppnar brevet inser hon att det här är något annat än ett vänligt Jag beklagar sorgen, det här är början på en historia som utspelar sig på den franska landsbygden i krigets början. Dagarna går och hon får fler brev från den mystiska avsändaren. Till slut inser hon att breven kanske handlar om henne själv och hennes egen familj.
Boken fokuserar på en kvinnas oerhörda längtan efter barn, något som får henne att begå fruktansvärda handlingar, konsekvenslös i sin målinriktade väg mot moderskapet. Familjer sprids för vinden, liv går inte att rädda, besinningslösa kärlekar slås i spillror, men ett barn ska hon få. Kriget är inte i fokus i den här boken, snarare spelar det sin roll rakt i händerna på den hänsynslösa kvinnan. Det är stundtals otäckt att läsa om denna längtan efter barn men också riktigt spännande.
Det som jag saknar i boken är en riktigt stark kvinna som inte är till synes bindgalen eller nödbedd att vara till lags. Jag får fortsätta leta efter andra världskriget-skildringar med en kvinnliga hjältinna.

Jessika Gedin i Värvet

 

Lyssna på den underbara intervjun med Jessika Gedin i podcasten Värvet. Man vill ha Jessika som sin syster, som sin kompis, som sin mormor, hon verkar så oerhört vis! Hon talar oerhört mycket om läsning, om att söka egen kunskap när man hoppar av gymnasiet, om att skriva och om att driva förlag.

För alla bibliotekarier out there

Titeln Kod 400 anspelar på bibliotekens klassificeringssystem Dewey decimal system. Alla ämnen är kategoriserade efter siffror och bokstäver. Kod 400 var (enligt boken) tidigare språk, men vips så blev språk inlemmade i litteratur, alltså kod 800 och nu står kod 400 tom.
Boken är en enda lång monolog. En tämligen grå och anonym bibliotekarie hittar en morgon en person sovandes i fåtöljen hon har ställt bredvid fikusen på avdelningen geografi. Personen har glömt sig kvar till efter stängning och har nu tillbringat natten på biblioteket. Hen får bibliotekarien att ge utlopp för eoner av undertryckta tankar och resonemang om bibliotek, bibliotekens historia, människors lust att läsa och kärleken.
Allt från favoritförfattare, brist på avancemang till historieavdelningen (bibliotekariens favoritämne), sommaröppet vs. sommarstängt, amorösa möten på biblioteket och varför skönlitteraturen ses ned på gås igenom. Jag tror att den här boken är en d r ö m för alla som har jobbat på bibliotek eller spenderat mången timme sittandes insupandes de olika stämningarna som faktiskt finns på ett bibliotek. Boken är kort, ynka 92 sidor och jag applåderar förlaget Sekwa som vågar att ge ut en sån här otroligt smal titel. Jag tror dock inte att boken kommer att hitta så många läsare. Men känner du en bibliotekare där ute så har du världens bästa present redo!

Grenar av gift - Hafsjobb med potential

Det finns många saker i romanen Grenar av gift som jag diggar starkt. Karaktärerna är smarta, collegepluggande britter som verkar leva ett sjyst bohemigt "vi bor i ett fantastisk hus med många rum och har dimmiga fester medan vi försöker hitta oss själva"-typ av liv. Karen, extremt språkbegåvad och pluggig möter Biba, skådespelare in the making som också har en butter och snygg bror vid namn Rex. De tre flyttar in tillsammans i Bibas och Rex fars stora hus. Galna saker händer. Saker som tyvärr slutar i ond bråd död och fängelse i många många år.
Ok nu går vi över till det där som jag inte gillar i Grenar av gift. Många utav karaktärerna i boken är riktigt intressanta och de känns mångbottnade, ändå är de bara statister och vimlar förbi i bakgrunden på nån fest eller nämns i förbifarten i ett samtal. Vad händer egentligen i fängelset för en av huvudkaraktärerna? Hur klarar egentligen Karen av att uppfostra ett barn i Spanien helt ensam? Var tar Biba vägen?
Jag tycker att Erin Kelly har varit lat och velat hålla nere sidantalet för en mer lättsmält och lättsåld bok. Hon har alla ingredienser till en riktigt flåsig, mustig spänningsroman som spänner över flera generationer. Istället berättar hon bara det allra viktigaste lite snabbt och sen är det upplösning varpå ett nytt mord sker och vips så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eh va? Är boken slut där? Var är de allvarliga och stora frågorna? Var är skulden, saknaden och kampen för överlevnad? Eller är det jag som läser in för mycket i de här karaktärerna? När sista sidan är vänd infinner sig inga wow-känslor överhuvudtaget. Jag är besviken, dels över att plotten förklaras så tidigt och så hastigt, dels för att så mycket bra kastas i periferihinken.

Grenar av gift heter Poison of tree på engelska. Jag förstår varken den engelska eller den svenska titeln.

Fantastiska bilderböcker!

Ok jag ursäktar direkt för bildbombningen. Men de här bilderböckerna är helt enkelt fantastiska. Jag är tvungen att dela med mig av de och tvinga alla föräldrar och vänner till föräldrar att köpa de här briljanta böckerna till alla sina barn.
Böckerna om Pomelo är ursöta, illustrationer av Benjamin Chaud. De är egentligen pekböcker men eftersom det är tunna sidor (till skillnad från kartong) och ganska avancerade ord så ska nog en vuxen vara med vid bläddring och förklaring. Bilderna är roliga och söta och väldigt finurliga. Det har kommit en stor bilderbok om Pomelo om när den lilla rosa elefanten växer. De här två om motsatser och färger är mindre och väldigt tjocka. Mycket för pengarna!

Bilderboken om när Aoki åker till Tokyo för att hälsa på några vänner är så kawaii att man nästan avlider. Det här är en serie som heter Kokeshi och är hur stort som helst. Det finns många nördiga och fina böcker om japanska flickor och pojkar som gör typiska japanska saker i bilderboksform. I den här boken åker Aoki Shinkansentåg, besöker söta affärer, äter bentoboxar och tittar på körsbärsträdens blommor på en filt under Sakurafestivalen. Det som är både ett plus och ett minus är alla flikar som boken erbjuder. Flikarna är ju ganska ömtåliga så ett lite större barn är nog bäst att ge den här guldklimpen till. 

Den sista boken jag vill tipsa om är Snövit, den klassiska sagan av bröderna Grimm med ursköna illustrationer av Benjamin Lacombe. En del bilder är lite skrämmande men de flesta är så vackra att man hade kunnat hänga upp de på väggen. Stor är boken också! 

Moranthology - mera Moran

Och just när Caitlin Moran-hypen är som störst i detta avlånga land. Just när jag börjar inse att Caitlin Moran ändå kanske inte är alla kvinnors svar på hjälp och alla feministers gud så släpper hon en ny bok. Som jag, trots mitt avtagande i initiellt megatycke, går och köper.  Logiken?
Här inser jag att jag inte ens recenserade How to be a woman när den kom ut i engelsk pocket i september 2011. Varför gjorde jag inte det? Då gillade jag ju den starkt!
Här är en klockren recension av Konsten att vara kvinna som Johanna Ögren på Bokhora har skrivit.

We have always lived in the castle - Shirley Jackson

Jag trodde länge att jag hade lagt vantarna på en gotisk spökroman från 60-talet. En bortglömd (för mig i alla fall) pärla i stil med Susan Hills The woman in black. Penguins geniala blyertsomslag och ordet castle i titeln skrek gotisk spökroman. Det jag fick var möjligen en smula gotiskt men spökena lyste med sin frånvaro. Istället var det en sömnig ortsbefolkning, en söt liten flicka och oskyldiga (nja) tedrickandes små tanter som skrämde skiten ur mig.
Det är svårt att skriva om vad den här boken handlar om utan att avslöja för mycket. Den berättas av den 18-åriga Mary Katherine som bor tillsammans med sin storasyster Constance och sin farbror Julian i ett kråkslottsliknande hus i utkanten av en liten by. De är utstötta från bygemenskapheten. Constance har inte lämnat huset på sex år, Mary Katherine går varje tisdag till byn för att handla mat och låna böcker på biblioteket. Under sina färder till lanthandeln får hon utstå glåpord, blickar, spott och spe. Anledningen är att sex år tidigare skedde ett giftmord hos familjen Blackwood. Föräldrarna, brodern och fastern dog av socker och arsenik som hade strötts på efterrättsbjörnbären. Mary Katherine var uppskickad på rummet utan middag för dåligt uppförande och Constance har aldrig tyckt om socker på bär. Julian tog lyckligvis inte så mycket socker. Där har ni de tre överlevande efter den katastrofen. Constance misstänks genast eftersom det är hon som har lagat maten. Nu lever resterna av den en gång så storslagna familjen Blackwood utstötta och i ensamhet i sitt stora hus.
Mary Katherine springer omkring i skogen runt huset, hon och katten Jonas skapar egna världar, en dag ska Mary Katherine och Constance bo på månen där inget ont kan hända dem. En dag ska systrarna bo i en koja i skogen, där kommer de vara trygga och Jonas kan fånga en kanin till dem då och då.
Historien är väldigt flyktig. Man blir inte klok på händelseförloppet. Som tur är klarnar den alltmer förvirrade Julian till då och då och drar lite minnen från förr, ibland för att upplysa de få tedrickandes besökarna som systrarna ibland har, upplysa de om vad som egentligen hände den där hemska dagen, ibland verkar det som att han bara svamlar ut i tomma luften. Men de få ledtrådar Julian ger läsaren ska man ta till vara på. Systrarna avslöjar inget.
Allt blir väldigt obehagligt mot slutet. Mary Katherine framstår mer och mer som en flicka som inte riktigt lever här och nu. Hon använder magiska ord som skydd mot systrarnas tillvaro, hon gräver ner talismaner i trädgården för att ingen ska komma i närheten. När systrarnas kusin Charles kommer på besök hotas deras så väl inrutade liv och allt ställs på sin spets.
Spännande, märklig, ryggradskittlande och drömlik. Så upplevde jag boken.

Humor i Lund - med författare

I helgen är det Lunds humorfestival. Jag kommer precis hem från att ha sett generalrepetitionen av Simon Svenssons och Jonatan Unges föreställning Lycka - vad är det? Den spelas på Kino på lördag (1 sept) kl 16.
Men det jag egentligen mest vill tipsa om är mina kära författarbekanta Kalle Linds show respektive Kringlan Svenssons show.
På fredag spelar Kalle Lind, Valle Westesson och Ola Norén sin föreställning Hej Livet! (och döden) på Kino kl 17.30. Kalle Lind har ju som bekant skrivit en serie skrattlockande böcker med titlar som Människor som gått till överdrift, Människor det varit synd om, Människor som har haft fel m.fl.
På lördag ger Kringlan Svensson och Tomas Högblom sin föreställning Västerlandets fall - en undergångsvaka kl 19 på Kino. Kringlan har tillsammans med redan nämnda Kalle Lind skrivit Malmöskrönan Blandfärs.
Egentligen vill jag mest tvinga alla som befinner sig i närheten av Lund att besöka dessa smarta människors shower, att vissa utav de är författare är mest en bra ursäkt för att kunna göra lite reklam i den här "bokbloggen".

Den osynliga bron - Julie Orringer

Det här är Julie Orringers debut. Hon spås bli en lysande stjärna på författarhimlen och med korrekturläsare som Michael Chabon och en debutroman som Den osynliga bron tror jag att håller med.
Den tar sin början 1937 när Andras Lévi som ung blivande arkitektstudent tar tåget från Ungern till Paris. Där ska han studera arkitektur på stipendie (bara ett visst antal judar fick studera på universitet i Ungern och kvoten var redan fylld, därför åkte Lévi till Paris) och sedan återvända till Ungern, leva ett tryggt och stillsamt liv som lysande arkitekt. Redan på tågresan dit när han stiger av tåget i Tyskland för att sträcka på benen ser han tecken på vad som komma skall. Inga judar står det i fönstret på bageriet. Han stiger på tåget igen, glad över att han är på väg till ett kulturälskande och vidsynt Frankrike.
Under Lévis första år i Paris studerar han hårt, lär känna ett gäng lojala och pålitliga vänner, lär sig franska och träffar sitt livs kärlek. Samtidigt vet man ju om att kriget kommer allt närmare, att Europa snart kommer att stå i lågor och att judar kommer att fråntas alla rättigheter. Så man kan inte riktigt glädjas med Lévis framsteg. Så en dag visar det sig att han måste åka tillbaka till Ungern för att förnya sitt studentvisum. Han lämnar Paris, hans älskade kvinna följer också med honom, han är säker på att han kommer att vara tillbaka om några veckor. Så fel han har.
Jag älskar hur allmänbildad man blir av den här boken. Jag älskar att mina historiekunskaper fräschas upp och att jag samtidigt lär mig om arkitekter, olika byggnadsmaterial, arkitekturhistoria och konsthistoria. Orringers research är imponerande. Hon har talat med sina far- och morföräldrar och skrivit ner deras historia. Om Ungerns dubbla roll under kriget, om arbetsläger och franskt vardagsliv. Om kärlek till vänner och bröder som aldrig lämnar en. Om att skaffa barn under brinnande krig. Om att ha tur och lära känna rätt personer som senare kan hjälpa till när liv står på spel. Orringer har inte lämnat något till slumpen, det är också därför boken är på 653 sidor.
Parisdelen i boken är så vacker, så beige och rosaskimrande som Paris ju är, med enstaka bruna fläckar av judeförföljelse. Delen när Lévi har återvänt till Ungern är allt annat än rosaskimrande. Orringer har fångat både glädjen och sorgen i sina släktingars liv och jag är väldigt glad att hon har delat med sig av deras historia på ett så förnämligt sätt. Boken är helt enkelt en fröjd att läsa.

Tystnadens gåta - Steve Hamilton

För länge sen skrev Book cover girl lyriskt om en bok som hette The lock artist. Jag tyckte den lät riktigt intressant men glömde ändå bort boken. Härom veckan upplyste hon mig om att nu finns boken i det tjusiga Excess-formatet. Jag införskaffade boken lagom till Way out west. Nu kanske ni tänker att på Way out west ska man ju inte läsa, nej kanske inte, men som boknörd kan man inte resa iväg utan att ha med sig en bok. Vad passar då inte bättre än en bok som får plats i byxfickan? Tystnadens gåta packades raskt ner i väskan. 

Boken handlar om pojken Michael som lever med sin farbror i en amerikansk småstad. Han föräldrar förlorade han i tidigt ålder efter en oerhört traumatisk händelse, detta har även lämnat honom stum. Han talar helt enkelt inte längre. Han upptäcker snart att hans talang här i livet är att öppna allehanda lås. Han börjar med små enkla hänglås, går snart över till kodlåsen på skolskåpen och tar sig sedan an kassaskåpen. Han hamnar som 17-åring i utbildning hos en professionell kassaskåpstjuv som får honom att träna på lås dagarna i ända. Snart tjänar han sitt levebröd på att åka landet runt och hjälpa tjuvar att öppna kassaskåp. Han dras helt ofrivilligt in i den kriminella branschen, han tvingas lämna sin farbror och sin stora kärlek Amelia. 

Historien berättas från en fängelsecell där Michael sitter, han ser tillbaka på sitt liv och berättar för oss om alla lås han har öppnat, om små misstag han har gjort som hade kunnat förändra hans liv på ett ögonblick och slutligen också om kvällen då hans föräldrar dog. Denna mörka hemlighet sticker som en törn i sidan på en under hela läsningen. När ska han komma till det då? Varför talar han inte? 

Historien är väldigt annorlunda och boken vann Bästa amerikanska deckare 2011 men jag skulle knappast klassa det som en deckare, snarare en spänningsroman. 

Även om jag gillar boken väldigt mycket så stör jag mig på översättningen. Språket känns inte naturligt och de kriminella talar oerhört styltigt och korrekt. Det är nog främst dialogerna som är irriterande. Michael själv talar inte så stora delar av boken är ju bara hans tankar, i de delarna funkar också språket bättre. 

Excess-formatet får högsta betyg av mig, riktigt praktiskt när man har mkt annan packning, inte mindre text som lätt kan tros och lätt att hålla i. I början råkade jag vända två sidor i taget (sidorna är ju psalmbokstunna) men jag vande mig snabbt vid att vända lite mer noggrant. 

Boken som inbunden är riktigt mycket fulare än Excess geniala omslag. Boken kom även ut som Låsmästarens gåta men efter vinsten av amerikanska deckarpriset 2011 (jag antar att det var anledningen) gavs den ut på nytt med den nya titeln Tystnadens gåta. 

Jag är nominerad till Sveriges bästa bokblogg

Där ser man! Plötsligt fick jag reda på att jag är en av tre bokbloggar som kan vinna pris på Forma books blog award. Man kan rösta fram till den 14 september. Rösta på mig såklart!
Jag blev väldigt glad. Mest glad blev jag nästan över den lilla beskrivningen över bloggen: "Liten men naggande god, med blick för litteratur som flyter utanför Allfarvägarna. Uppvisar stor självständighet, integritet och ett genomborrande förhållningssätt. Stringhyllan ser." 
De andra två som är nominerade i samma kategori är Fiktiviteter och Enligt O. Lycka till säger jag till dem, må bäste blogg vinna.
För att rösta tryck här!

Paper Passion

Karl Lagerfeld, tidningen Wallpaper, Steidl m.fl har skapat den ultimata bokparfymen. Galet snygg paketering, dyr som äkta tryffel är den (98 dollar för en pytteflaska), men förhoppningsvis doftar den underbart. Låter inte det här fabulöst: 

"This is an opportunity to celebrate all the gloriosensuality of books, at a time when many in the industry are turning against them. The idea is that is should relax you, like when you read a book, to a level of meditation and concentration. Paper Passion has evolved into something quite beautiful and unique. To wear the smell of a book is something very chic. Books are players in the intellectual world, but also in the world of luxury."

 "Gerhard Steidl was first alerted to the importance of the smell of a book by Karl Lagerfeld, prompting a passion for paper and the composition of a scent on the pages of a book."

Köp den här ifall du vill lyxa till det. 

Död kompis - Simon Gärdenfors

Jag sträckläste Simon Gärdenfors blogg häromveckan. Jag hade en slö dag på jobbet och hade nyligen hört Simons intervju i podcasten Värvet. Simons blogg är ganska underhållande och rolig för det mesta. I min ungdom förekom hans band Las Palmas på en del förfester och jag hade väl kanske inte det bästa intrycket av denna mångsysslande man. 

Bra recensioner hade Död kompis fått och jag plockade upp ett ex från seriehyllan. Jag avgudar estetiken i serierutorna. 80-tal, Nintendo, kawaii med en släng av grafiitti i mer eller mindre glättiga färger. Boken är inbunden med slipin cover och har extratjockt papper som känns megalyxigt att bläddra i. Anledningen till att jag dröjer mig kvar vid designen är att det är den som får högst betyg av mig. Den faktiska handlingen får inte mig att lyfta på ögonbrynen särskilt mycket. Ämnet är väl valt, och utförandet snyggt men jag får inga tårar i ögonen som tydligen många andra har fått. Boken handlar om att Simon miste sin bästa vän i tonåren. Han försöker bearbeta sorgen och går in en djup depression.   Han drömmer ideligen om att hans vän ska komma tillbaka och säga att allt bara var ett dåligt skämt. Rörande ämne, men något saknas, jag blir inte berörd speciellt mycket. Alla problem i boken duttas omkring med, ingenting reds ut på djupet. Kanske störs jag av den bild jag har av den offentliga figur som Simon ändå är med knark, sex och mindre smarta uttalanden på agendan. I don't know. En slipad grafiker är killen ändå!

The long earth - Terry Pratchett & Stephen Baxter

Jag älskade Skivvärldens böcker av Pratchett när jag var yngre. Det var fantastiskt bra fantasy och böckerna var sprängfyllda med populärkulturella referenser och humor. Inget av det hittar jag i Pratchetts nya bok, den som han har skrivit tillsammans med Stephen Baxter (en sci-fi författare av rang som jag har noll koll på).
Boken kretsar kring en mekanism som kallas en "stepper". En låda med kretskort, sladdar, strömbrytare och en potatis. Denna lilla tingest gör så att en människa kan förflytta sig till jordens parallella universum. Man kan välja på att ställa in steppern till öst eller väst. Ju fler gånger man trycker på knappen, desto längre bort kommer man från "Datum earth", alltså den jord vi nu befinner oss på. I de parallella världarna finns inga människor, oftast är platsen man hamnar på helt tom förutom vidsträckta ängar, stora skogar, böljande gräs, fågelkvitter och tystnad. Varje människa måste ha en egen stepper, varje gång man använder den blir man illamående och kräks. Sen går det över och man kan vandra omkring i den nya världen utan problem. Järn kan inte transporteras mellan världarna, annars kan allt som man håller i tas med. De parallella världarna börjar snart befolkas och koloniseras av människor som har tröttnat på jordens hets, kommersialism och miljöförstöringar. Låter det komplicerat? Det är bara förnamnet. Det finns även "natural steppers", sådana som kan steppa utan den lilla lådan, dessa ses som freaks eller hjältar. Ett fåtal människor kan inte alls steppa, deras kropp tillåter helt enkelt inte det, familjer slits itu och en motståndsrörelse mot stepparna bildas på jorden.
Boken följer den naturliga stepparen, och en av de första, Joshua. Han får chansen att följa med på en resa som ska utforska hur långt bort man egentligen kan steppa innan man kommer till jordens födelse. Varje steg följer också (på något märkligt sätt) jordens historia. Ju fler steg man tar bort desto närmare kommer man istiden, dinosaurietiden, när jorden var kall och ödslig osv. Joshua och en tibetansk man (i form av ett artificiellt medvetande fångad i en läskautomat) steppar med en zeppelinare längre och längre ifrån Datum Earth, på vägen träffar de grupper av människor som har koloniserat platser, märkliga trolliknande varelser, stora havsodjur och andra naturliga steppare.
Man blir alldeles matt av att försöka förklara den här boken. Jag förstår om ingen blir särskilt sugen på att läsa den här röran. Jag var färdig att ge upp flera gånger. Jag letade efter humorn från Pratchett men hittade inte den på särskilt många ställen, kanske är det bara potatisen i den där lilla stepp-tingeseten som signalerar någon form av skämt.
Nej usch vilket krångligt tråk.

En så kallad stepper.