Take this waltz

I kategorin söta små indiefilmer har turen kommit till Take this waltz. Stjärnor som förekommer är Michelle Williams, Sarah Silverman och Seth Rogen. Jag gillar allra mest fägerna i den här filmen. Allt är mättat, färgglatt och piffigt. Söt historia med fin sceongrafi, fina skådespelarinsatser och blåa dörrar.

Lack of books

Har nog aldrig läst så lite på en semester som jag gjorde när jag var i New York. Läste nog sammanlagt 10 sidor på 10 dagar. Så blir det ibland. Jag hade två nära-bok-upplevelser i alla fall. Den första var i en fin liten butik i East Village. Där hade de ett vackert boktorn som man INTE fick fotografera, yada, yada. Den andra var när jag på ett litet café såg en tjej sitta och läsa boken An object of beauty av Steve Martin. Den gick jag genast och köpte på Strand. Boken tillhör en av mina favoritgenrer, den utspelar sig i konstvärlden i New York. Yippie. Jag har bara läst några sidor än så länge så jag har inget utlåtande, men den verkar väldigt lovande. Sen att komikern Steve Martin har skrivit den är mest konstigt. Men han har ju skrivit en mängd böcker och manus så skriva kan han ju.

PS. De spelade in serien Girls på den gatan där vi bodde i Brooklyn, ser framemot nästa säsong! DS.

Nesser-mania

Jag har börjat läsa serien om Gunnar Barbarotti. Jag har klarat av Människa utan hund. Pausar lite med en annan Nesserbok, nämligen den gamla romanen Flugan och evigheten. Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra lite lite med Auster och Murakami. Det är jäkligt mkt män och gubbar överallt som tänker mer eller mindre (oftast mer) storslagna tankar om sig själv och världen. Men det är grymt väl skrivet. Det kan inte förminskas. (Alltså inte jämföra med Murakami, så nu ska Nesser börja nämnas i Nobelsammanhang, inte så alltså, herregud, men ibland skiner det till.) Så jag tragglar på.
Människan utan hund gled ner utan problem. En oerhört långsam (inte långsam, tråkig, bara långsam) deckare som nästan inte ens var en deckare. Minutiöst grundläggande av karaktärerna innan något hände kan man lugnt säga. Barbarotti är en ganska typisk svensk polisherre. Trött, problem med kärleken, en dotter, lyssnar på klassisk musik, läser bra böcker och har ingen brådska med det polisiära. Men han verkar vettig och kommer nog bli ett ganska trevligt sällskap i de andra fyra böckerna (den sista Barbarottideckaren kommer i höst, det blir nr 5, den heter Styckerskan från lilla Burma) som är inköpta och står i hyllan och väntar på mig.
Än så läng är ändå Maskarna på Carmine Street och Himmel över London långt så mycket bättre. (Länkarna är till mina recensioner.) Kom ihåg det!

Broken harbour av Tana French

Från pärm till pärm: 48 timmar. Behöver jag skriva mer?
Att jag skulle sluta läsa deckare, ja det gick ju åt fanders när Tana French knackade på och slank in genom brevinkastet.
French deckareserie om Dublin police squad har utökats med en fjärde bok. Scorcher som dök upp i Faithful place (Brottsplats Faithful place) är nu huvudperson i Broken harbour. Han är en hård, rättvis och tjurig polis. Han är jävligt bra på att vara polis och han tänker inte låta någon annan säga något annat.
Scorcher och hans rookie till partner Richie blir tilldelade mordet på en hel familj i det nybyggda området Brianstown.
Brianstown skulle bli drömsamhället. Stora flådiga villor, daghem, havsutsikt, joggande ungdomar och fäder som tvättar bilen på garageinfarten. Men så kom den ekonomiska krisen. Mindre än halva Brianstown är färdigbyggt och de enstaka familjer som har hunnit flytta in är alla halvt arbetslösa, husen de bor i har alla flera fel på sig och havet luktar illa. Brianstown är helt enkelt inte den dröm som mäklarna målade upp. Scorcher har egna minnen från bygden, i hans barndom hette området Broken harbour och var en semestertillflykt för hans familj. Nu är det allt annat än en tillflykt.
Mordet är till en början en gåta. Vem kan ha haft något emot denna till synes helt fridfulla lilla enklav till familj. Alla som Scorcher och Richie pratar med talar gott om paret Pat och Jenny Spain. De beskrivs som det ultimata paret som alla såg upp till. Vad döljer sig i väggarna på villan?
Men allt står inte rätt till i familjen Spain. Allt står inte rätt till med Scorchers minnen av Broken harbour heller. Sanningen kommer snart upp till ytan.
Det jag absolut gillar bäst med den här boken är att bokens narrativ aldrig lämnar Scorcher. Jaget igenom hela boken är Scorcher, aldrig att man tvingas lämna den trygga Scorcher för en inblick i mördarens hjärna, eller någon annan bifigurs trista tankar. Scorcher förblir bokens medelpunkt. Utredningen är i totalt centrum. Det Scorcher och Richie vet, vet vi.
Beskrivningen av Brianstown är lysande. Man ser verkligen drömmen som slogs i kras. French beskriver även några utav huvudpersonernas mentala ohälsa med briljans. Allt är lite skevt och skaver.
Vad som i slutet händer med Richie blir jag tämligen besviken över. Han är en väldigt sympatisk karaktär. Mer tänker jag inte skriva om den saken.
Slutgiltigt betyg: 500 poäng av 525. Richiegrejen drar ner det lite.

New York New York

Bloggtorkan fortsätter. Jag åker till New York och har inte förberett ett enda blogginlägg. Ni hittar mig istället på ngt utav de här tre ställena.

Habana Outpost i Brooklyn. De har bra majs.

Hotel Americano. Där kommer vi att visa lite film med Music Doc.

På Littlefields blir det varieté och stå-upp med bland andra Kristen Schaal (från Flight of the conchords och 30 rock). 

Att läsa snart eller aldrig

Så fort jag läser om en bok som verkar intressant kollar jag upp den på Bokus, är den inte släppt lägger jag en bevakning. Det här behöver inte betyda att jag faktiskt köper boken från just Bokus men det är ett behändigt system som funkar bättre än att skriva in böckers släppdatum i min almanacka.
Just nu har jag ganska många bevakade böcker som faktiskt är köpbara men av någon anledning (leda, brist på pengar, brist på tid, häpnad över val av titel) inte blivit lästa eller köpta ännu. Eftersom jag har fastnat i en ganska tråkig Michael Chabon-novellsamling (läs Kavalier & Clay, den är asbra!) så tänkte jag tipsa er om böcker som ligger på min bevakninglista istället.

State of wonder av Ann Patchett. Kvinnlig forskare reser till Brasiliens mörka inre för att ta reda på vad som hände hennes forskarkollega som dog av ett virus. Möter där Dr Annick Swenson som håller på att framställa ett nytt fertilitetsmedel.  Did this scientific experimentation drive Swenson mad — Joseph Conrad’s “Heart of Darkness” mad or H. G. Wells’s “Island of Dr. Moreau” mad? Marina is expected to go to the jungle and get the lay of that mysterious land. Jämförelser med Heart of darkness är alltid bra, ska tydligen ha riktigt bra språk. 


Apokalyps baby av Virgine Despentes.  När den här poppade upp som köpbar härom dagen blev jag tämligen förvirrad. Jag har nämligen totalt glömt bort att jag har bevakat boken. Jag komer inte ihåg var jag har läst om den eller vem Virgine Despentes överhuvudtaget är. 
De två detektiverna Lucie och Hyenana söker efter den försvunna Valentine. De två bildar en originell variant på det klassiska udda deckarparet, och tillsammans börjar de en odyssé i Frankrikes och Spaniens undre världar. En feministisk road-movie, som har hälsats som författarens stora genombrott i Frankrike. Låter som fågel eller fisk. Just nu läser jag ju inga böcker som ens påminner litegrann om deckare så den här lär få vänta tills nästa år. 


Gold av Chris Cleave.  Chris Cleave är tillbaka med en ny potentiell bästsäljare. Sist läste jag ju Little bee/The other hand. Den var välskriven och bra. Ingen tiopoängare men klart som korvspad är att Chris Cleave är nån att räkna med. Efter att ha läst den här makalöst känsloframkallande texten om Gold av herr Lokko tryckte jag raskt på bevakningsknappen.
Lokko tror att det här är årets One day, han tror att vi kommer gråta floder när vi läser den här boken, han tror att det här är den nya Nick Hornby och att alla måste läsa. 

Trött på spänning

Förövrigt läste jag 78 sidor av Den andalusiske vännen och jag avfärdar den som en dussindeckare. Inget driv och just nu ointressanta karaktärer och otrevliga poliser. Jag börjar även känna att deckare står mig upp i halsen. Kanske även att spänning står mig upp i halsen. Ge mig en känslosam relationsdriven djup roman utan framtid, vapen och mord. Tack! Jag hade helst velat begrava mig i De obotliga optimisternas klubb men den har jag inte till hands. Jag får kanske ställa mig framför min "oläst-bokhylla" och gräva djupare än vad jag någonsin har gjort. En klassiker hade inte heller varit helt fel. Några sådana står säkert gömda i hyllan.
En annan bok jag blev sugen på idag är en novellsamling som nyligen kom ut på Sekwa med en engelsk (inte en fransk alltså, ni läser rätt) författare vid namn Lydia Davies (samlingen heter Samarbete med fluga). Lokko rekommenderade den och han är ju ibland min lykta i kulturdjungeln.

Dubbelrecension: Ungdomsböcker!

Ny ungdomssnackis.
Tahereh Mafi (Du kanske undrar hur man uttalar det namnet? Lyssna på Taherehs egen förklaring här) är ynka 24 år och bor i Kalifornien där hon bloggar, twittrar och skriver YA-böcker. Det är alltså den nya genren Young Adults (jag har äntligen lärt mig vad YA betyder). Rör mig inte är del ett i en triologi där del två kommer på engelska i januari 2013.
Boken handlar om flickan Juliette som sitter inspärrad på ett mentalsjukhus. Där sitter hon för att hon har en dödlig beröring. Utanför råder kaos och förstörelse. Världen har kommit till en punkt där inget rent vatten finns, de flesta djur är sjuka, åkrar torkar ut och de flesta svälter. För att styra upp allt igen har Återetablissemanget tagit makten. Men dessvärre drivs de av girighet och maktbegär. Inget blir bättre, snarare värre. Återetablissemanget är också de som har spärrat in Juliette. Plötsligt efter två år av isolering blir Juliette utsläppt och får ett förslag, hon är ett fantastiskt tillskott till Återetablissemangets tortyrkammare. Med hennes hjälp skulle förhör och utfrågningar bli smidigare och snabbare. Men Juliette är en moralfast och modig tjej. Hon vägrar hjälpa dem och hatar sin egen förmåga. Hon ser inget gott komma från sin "kraft". Insert en snygg, mörk, slimmad kille som får kärleken att vakna till liv i Juliette, addera en maktgalen, smått psykotisk l9-årig ledare som vill utnyttja Juliette, men samtidigt är vansinnigt kär i henne. +action och Hungerspelen-framtids-vibbar. Resultat: spännande, oerhört välskrivet och smart upplägg. Historien är berättad från Juliettes perspektiv, lite som att hon skriver dagbok för ibland skriver hon en sak men menar en annan. Och då ser det ut sådär. "Jag ska inte göra dig illa, sa han. Jag vill tro honom. Jag tror honom inte. " And so on. Smart och ganska effektfullt. Tydligen kommer det en kortare novell i höst där historien berättas ur den där psykotiske ledarens perspektiv. Det kan blir mycket intressant. Ibland sympatiserar man nämligen med honom, högst motvilligt.

Serien De utvalda är bra fantasy. Bok två tar tyvärr inte alls vid där bok ett slutade, vilket är synd för man tyckte om alla karaktärer så vansinnigt mycket att man ville höra mer om dem. Istället introducerar Kristin Cashore nya kungariken och nya älskvärda mantelbeklädda män och pilbågsförsedda kvinnor. Det är fina starka kvinnokaraktärer Cashore skildrar och jag rekommenderar ständigt och jämt del ett i serien till ungdomarna som hänger i min butik. (Varför vill föräldrar aldrig köpa serier där bara en eller två delar har kommit? "Nej det blir sånt himla liv om de måste vänta på fortsättningen och då kan de inte läsa något annat under tiden, jag köper den serien när den är komplett." Tråkmånsar, tänker jag! Det är väl en del av tjusningen att träget vänta på nästkommande del i en serie man har börjat läsa.)
Jag tänker inte gå in på handlingen i boken. Den är faktiskt ganska rörig och eftersom jag inte var den mest uppmärksamma läsaren i början av boken fattade jag faktiskt aldrig riktigt vad de här monstren var för något. Men det lossnade sen och boken lästes ut i ett huj. I del tre kommer de två första böckerna att vävas samman och karaktärer från båda böckerna kommer att återkomma. WIN!

Moonwalk med Einstein - Joshua Foer

Journalisten Joshua Foer fick i uppdrag att bevaka USA-mästerskapet i minne för en tidning. Han blev så pass intresserad av minnesträning och tillika imponerad av deltagarna i tävlingen att han till slut, ett år senare, själv ställde upp i mästerskapet. Utifrån detta skrev han boken Moonwalk med Einstein.
Vi får följa Joshua Foer på hans väg till potentiell minnesmästare. Ed Cooke, en ung brittisk man som har memorerat hela Det förlorade paradiset och anser att om man någon gång skulle hamna 10 år i total ensamhet ska man kunna underhålla sig själv med hjälp av sitt minne, blir Foers lärare. Han lär ut olika minnestekniker baserad på de gamla grekernas och romarnas metoder.
Vi har gått från en värld där historier och sagor berättades och lärdes ut från person till person och en skola som värdesatte utantilläxor, årtal, presidentföljder och dikter som citerades ord för ord till en värld där vi inte ens kommer ihåg vår bästa väns telefonnr eller vem som fick Nobelpriset i litteratur förra året. Detta beror såklart på att vår tillvaro är fylld av en mängd externa minnen, vi behöver helt enkelt inte komma ihåg det här längre, vi har all tänkbar kunskap en knapptryckning bort.
Foer undersöker om skolor där de tillämpar minnestekniker får högre studieresultat, han träffar minnesforskare, patienter med olika former av amnesi, han träffar en framstående Microsoftanställd som dokumenterar hela sitt liv med hjälp av en liten kamera han har runt halsen, han kan gå tillbaka till vilken händelse som helst i sitt liv och få reda på var han var, vem han träffade och vad för kläder han hade på sig. Är det här ett framtida sätt att minnas? Eller är antikens metoder något alla bör prova?
Boken är väldigt underhållande och det är smart att blanda torra historiska referenser med nutida experter och Foers intensiva minnesträning. Det blir verkligen intressant, jag gillar nog mest när han träffar eller läser om patienter som har betytt mycket för minnesforskningen, såsom Rainman eller Kim Peek som han egentligen heter.
Foer kommer till slut fram till att de minnestekniker han lär sig inför USA-mästerskapet är svårt att applicera på verkligheten, han har fortfarande svårt att veta var han lade bilnycklarna eller om han stängde av spisen innan han gick hemifrån. I en skolsiutation hade dock metoderna fungerat bättre. Hur det går i mästerskapet tänker jag inte avslöja!

Blandfärs

Världens finaste pressutskick från Roos & Tegnér. Kalle Lind och Kringlan Svensson släpper romanen Blandfärs. Jag skulle beskriva det som en mustig humoristisk skröna i Malmömiljö med inslag av hipsters, radiojournalister, hemliga sällskap, slakteriavfall och en nypa whodunnit-spänning.
Ser ni så smart förpackat det är? I en inplastad styrofoamform! (Man får hoppas att de inte har fuskat med datumstämplingen).

Här är en video om boken


Jag vill också tipsa om Kringlans nya radioföljetong ESS - Ett starkt skämt. Kringlan träffar andra komiker och pratar om humorns varat och intet. Varje avsnitt avslutas med ett starkt skämt. Roligt och intressant!

Raid av läsexen

Idag gjorde jag en raid i hyllan med läsex. Med mig hem fick jag två deckare och en ungdomsdystopi. Den andalusiske vännen är en helfärsk "del 1 av en triologi som kommer att bli lika stor som Kepler"-type of deckare. En osynlig är en vacker Stockholmsskildring som utspelar sig på 20-talet, spännande ska den visst också vara. Rör mig inte har jag hypat tidigare i bloggen. Den handlar om en ung tjej som sitter inspärrad i en cell, anledningen är att hennes beröring är dödlig. 

Jag hoppas att någon utav dessa tre ska ta mig ur mitt duttläsande. Jag håller just nu på med både Moonwalk med Einstein och Tokyo år noll. Jag läser en sida här och en sida där, får inget sammahang eller någon glödande läslusta av det. Mest gillar jag Moonwalk med Einstein men jag får ändå ingen lust att sätta mig ner och plötsligt beta av 50 sidor. Halleda, jag får ta och skärpa mig. 

Känslan av död - Elly Griffiths

Så var del fyra utläst. Ruth Galloway, Harry Nelson och de andra i Norfolk har underhållit mig i en dag och en kväll till. Nu kommer det dröja länge innan vi ses igen.
I den här boken ska en medeltida kista som lär innehålla biskop Augustines kvarlevor öppnas på ett museum. När Ruth, som är inbjuden för att närvara vid det högtidliga öppnandet, kommer dit hittar hon intendenten död bredvid kistan. Kommissarie Harry Nelson rings dit och så var det hela igång igen.
Den oerhört komplicerade relationen mellan Harry och Ruth blir inte enklare i den här boken. Den stora skillnanden mot tidigare böcker är dock att Harry i mer än halva boken ligger till sängs så resten av den lilla polisstationen får mer att göra. Judy, Clough och de andra får tydligare karaktärsdrag medans druiden Cathbad är lika mystisk som alltid.

Ok den här recensionen är helt värdelös om man inte har läst de tidigare böckerna. Men låt mig säga såhär mycket, läsa ALLA Elly Griffiths böcker så förstår ni vad jag menar. Tyvärr förekommer det en del djur som kommer till skada i den här boken, för att uppväga det får djurrättsaktivisterna säga sitt. Nu har jag varnat känsliga djurvänner. Tack o hej.

Lena Dunham

Regi, manus och huvudroll står Lena Dunham för i filmen Tiny Furniture som kom 2009. I år, nämligen bestämt i måndags, hade hennes nya serie Girls premiär på HBO. Där står hon för manus, regi, idé och huvudroll. Producerar gör hon förresten också tillsammans med Judd Apatow (ni vet komedigeniet bakom ett gäng succéfilmer på sistone).
Lena är född 1986 och är min nya idol. I tidningen Interview Magazine blir hon intervjuad av Claire Danes. Där berättar hon om serien Girls. Hon ville skriva en serie om riktiga tjejer, om deras vänskap till varandra och till sina pojkvänner. Om avundsjukan, svartsjukan och kärleken mellan tjejer. Girls är smart, roligt och väldigt mycket på riktigt.

Jag såg Tiny Furniture för inte så längesen och upptäcker när jag ser Girls att de flesta skådespelare från filmen återkommer i serien. I mitt tycke (efter ett ynka avsnitt) verkar de spela nästan samma karaktärer också. Men det kanske ändras längre fram. Jag har i alla fall en ny serie att följa och hoppas att ni också kommer att upptäcka Lena Dunham och hennes storhet.

 

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

Det här är Bodil Malmstens fjärde loggbok. Texter från hennes blogg återpubliceras i bokform. Fragmentariskt, välskrivet, politiskt, privat och personligt.
Korta texter varvas med bilder. Texterna handlar om Bodils liv i Frankrike, i staden hon flyttade till efter Finistère. Texterna handlar om flytten från den staden, till en andrahandslägenhet i Stockholm där de blå bussarna alltid går. Den lilla följetongen om Familjen Tejp finns där liksom kängorna mot Sarkozy och det svenska skämtet till vårdsystem. Bodil ser en kvinna bo i sin bil utanför supermarchén, hon ser en skadad duva tillfriskna och flyga iväg, hon kämpar med sin egen roman om Edvard som har blivit sviken.
Jag såg romanen beskrivas som :"Ny fyndig och kul bok av Bodil Malmsten!".  Då har man inte riktigt förstått tror jag. Det finns ett allvar och viss samhällskritik bakom nästan alla texterna även om de ibland lockar till skratt. Det finns en sorg över att inte kunna skriva klart den där stora romanen, en sorg över att Sverige har blivit kallt och privatiserat. Till och med historierna om Familjen Tejp manar till eftertanke om vår tids värld.
Au revoir Bodil Malmsten, på återseende.

Familjen Tejp

Nya klassiker - tjoho!

I augusti ger sig Bonnier på klassikerna igen. Snyggt som vanligt såklart!

Dark places - Gillian Flynn

Dark Places är så hyllad inom bloggsfären att vår hjältinna, den forna bokhoran Helena Dahlgren har döpt sin blogg efter boken. Den kommer på svenska på Modernista i maj (Mörka vrår) och jag satte äntligen tänderna i den här "höjd upp till skyarna och beströdd med guld och diamanter"-boken.
Snabb plot: Libby är 32 år och den enda överlevande efter ett blodigt drama som utspelade sig för tjugofem år sedan. Natten då hennes två systrar och hennes mamma mördades av storebror Ben. Libby vittnade mot Ben, Ben spärrades in på livstid och Libby har fram tills denna dag inte ägnat sitt vittnesmål en tanke. Hon har levt på sin mammas livförsäkring och royalties från boken hon skrev om mordnatten, men nu börjar pengarna sina. Hon får från ett oväntat håll ekonomisk hjälp om hon på ett villkor börjar forska i vad som hände den där natten. Är Ben kanske oskyldigt dömd?
Det jag gillar och samtidigt ogillar med den här boken är de fruktansvärt detaljerade beskrivningarna av den misär familjen Day (de heter det) lever i på sin farm. Libby, Michelle, Debbie och Ben har det inte så lätt och deras mamma kämpar och sliter för att de ska få mat på bordet och ha någorlunda hela kläder att gå till skolan i. Deras far Runner är en alkoholiserad fåne som dyker upp då och då och kräver mamman på pengar. Det skär i hjärtat när man läser om den fattigdom de lever i, som man själv är så långt ifrån men som många i dagens samhälle faktiskt befinner sig i.
Ben, får vi veta, försöker glömma den trasiga familjesituationen genom att hänge sig åt droger och flirter med satanism. Allt är helt enkelt så olyckligt och eländigt att man drar sig för att läsa vidare. Deckarintrigen är inte alls så medryckande som jag väntade mig och med misär och armod upp till armhålorna tar boken alldeles för många ångestfyllda timmar att ta sig igenom för att jag ska få upp nåt läsflow.
Nej Helena får ha sin Gillian Flynn ifred och jag tar ett djupt andetag efter bokens slut och tackar min lyckliga stjärna för mitt eget välbestånd.

Sagan om Elly Griffiths

Så kom en dag när jag behövde en liten lätt svensk pocket i resväskan. Raskt packade jag ner Flickan under jorden av Elly Griffiths. Mycket gott hade jag hört, många gånger hade jag rekommenderat, nu skulle hårt sättas mot hårt och bok skulle inmundigas. 

Inte trodde jag att redan när kvällen kom skulle jag stå utan bok. Utläst, slut, till ända! Varför åh varför lämnade jag del 2, Janusstenen hemma? Jag letade i andrahansbokhandeln i Highgate village, i bokhandeln vid Liverpool street, ingenstans stod att finna en ny Elly Griffiths. Hade Londonborna redan gått vidare till nya engelska deckarförfattare och gömt Elly på nåt litet bibliotek? Men så till slut hittade jag del 3, The house at sea's end (Huset vid havets slut) och läsandet nådde nya höjder. Så fort mina fötter rörde Malmömark igen var också sista sidan vänd. Väl hemma dök jag med huvudet före in i Janusstenen och när Påskafton blev till Påskdag hade jag läst ut inte mindre än tre Elly Griffiths på fyra dagar. Mailet till Minotaur om ett läsex på Känslan av död, del 4 i detta opus om arkeologen Ruth Galloway, skickades fortare än kvickt. 

Vad mer behöver sägas om detta författarskap? Med lika delar humor och spänning lär vi känna Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson i det vindpinade Norfolk. Gamla och nya ben hittas och rättsarkeologen Ruth dras in i det ena mordet efter det andra. Visst, hon är mullig, osäker på sig själv, bor själv med katt och nämner ideligen att det är ofräscht att stiga i samma gamla kläder efter en dusch men jag tar de upprepningarna. Ibland häpnas man också över att Harry Nelson inte anlitar sina egna rättstekniker utan jämnt och ständigt ringer Ruth fast å andra sidan vet man ju kanske varför och det får väl vara bra så. Det är gött med lite skön deckaravkoppling ibland. 

Boktips från London!

Jag höll inte mitt löfte och besökte de små oberoende bokhandlarna jag hade planerat. Istället ramlade jag in på första bästa Waterstones (vid Convent Garden) och började sukta efter snygga, okända böcker.

Ben Aaronovitch böcker låg överallt på de första borden. Han har skrivit en serie böcker (dessa två + Whispers underground) som handlar om poliskonstapeln Peter Grant. Efter ett underligt möte med ett spöke blir han rekryterad till en del av Londons polisstyrka som specialiserar sig på magi och övernaturliga skeenden. Detta påminner ju om Jim Butchers böcker som jag har skrivit om tidigare. Aaronovitch böcker ska tydligen också vara riktigt roliga. Snygga böcker som kanske bör läsas, vad vet jag?

Ett helt bord med dystopiska böcker, är jag i himmelriket?

Twenty Thousand Streets Under The Sky av Patrick Hamilton, en klassiker månne? Jag har faktiskt inte hört talas om Patrick Hamilton tidigare men han var i alla fall verksam 1920-1955 och den här boken verkar vara min kopp te. Det är faktiskt en samling som består av de tre böckerna The midnight bell, The siege of pleasure och The plains of cement. En ypperlig introduktion till ett nytt författarskap. "This is a world where people emerge from cheap lodgings in Pimlico to pour out their passions, hopes and despair in pubs and bars - a world of twenty thousand streets full of cruelty and kindness, comedy and pathos, wasted dreams and lost desires."

Nights at the circus av Angela Carter. Med förord av Sarah Waters stod det på boken (dock inte med på bilden). Den handlar om Sophie Fevvers  som är "part woman, part swan". Påminner inte så lite om The night circus, både till titel och innehåll. 

Svarta och vita böcker fanns det gott om på hyllorna. 

Pure av Julianna Baggot var skinande vit med en lång tipslapp undertill. Där kunde man läsa att det här var den absolut bästa dystopiska bok tipsaren hade läst och att Fox hade snappat upp filmrättigheterna. På Bokus skriver de att man gillar den här om man gillar Hungerspelen eller Flickan från ingenstans (av Cronin). Rätt, rätt och helt rätt alltså. Men jag vet inte, kanske blev jag bara charmad av det snövita omslaget. Kanske är det här en fånig bok, kan någon annan läsa först?

Sorry av Zoran Drvenkar. "Kris, Tamara, Wolf, and Frauke. Four young friends with too much time on their hands and one big idea: an agency called Sorry.
Unfair dismissals, the wrongly accused, jilted lovers: everyone has a price and the Sorry team will find out what that is. Its as simple as that. The idea catches on like wildfire and the quartet are soon raking in the cash, doing the emotional dirty work for fat cats, businessmen, and the romantically challenged. But what they didnt count on is that their latest client would be a killer."


Så nu vet ni vilka böcker jag fotograferade i London. Vilka böcker jag faktiskt läste i London får ni reda på en annan dag!

Highgate cemetery

Londonresa check!

Jag åkte till Highgate cemetery en mulen dag. Anledningen till att man som boknörd åker till Highgate cemetery har oftast att göra med boken Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger att göra. I boken spelar kyrkogården en stor roll och man blir tämligen sugen på att besöka denna smått magiska plats själv. Har ni inte läst boken så gör det! Tyvärr prickade jag inte in en guidad tur på den östra delen av kyrkogården (den mest magiska och bildsköna delen) utan fick nöja mig med den västra delen. Det var såklart inte fy skam det!

Den äldsta delen av kyrkogården.

Stora delar av kyrkogården var helt täckt av murgröna och här och var strök en katt omkring eller nån liten kanin hoppade förbi. 

Douglas Adams och en Penguinrelaterad grav

Det första jag stötte på var Douglas Adams grav, framför graven hade folk stuckit ner pennor i jorden. Den andra högst bokrelaterade graven var den här fantastiskt Penguingraven. Jag har försökt googla namnet Jim Stanford Horn och se om han kanske jobbade på Penguin men har faktiskt inte hittat något alls som pekar mot det. Mystiskt, vet ni så berätta för mig! 

Vacker grav för en författare

Temat för min Londonresa var ju humor och visst fanns det humorister på Highgate Cemetery!

Två lite mindre gravstenar men ack så fantastiska ändå. Till vänster en kulturell mångsysslare och till höger folkmusikern Bert Jansch. 

Ståtliga gravar fanns det gott om. Här Karl Marx och en annan okänd men väldigt vacker grav. 

Till sist en vacker blombädd med ett vansinnigt avancerat namn. 

Imorgon blir det boktips från Londonresan!

Two comedy shows in London, oh jolly good!

Imorgon åker jag till London i två dagar. Istället för att springa i bokhandlar så tänkte jag helt ägna mig åt humor. Imorgon ska jag titta på Dave Gormans nya show Dave Gorman's powerpoint presentation. Han har tidigare gjort en galet rolig show som heter Googlewhack. Se den för bövelen!
På torsdag ska jag titta på Zach Braffs nya pjäs. Ni vet killen från Scrubs. Han har regisserat, skrivit och spelar huvudrollen i pjäsen All new people. Hur tråkigt kan det bli? Däremellan tänker jag vandra omkring i London, insupa atmosfären, få en doftchock av att gå förbi Lush på Carnaby str. och i öronen lyssna på podcasts från Luuk & Lokko, Tankesmedjan, Crazy town, Filip och Fredrik och såklart Dave Gorman. Det är sånt jag pysslar med när jag inte har näsan nerstoppad i en bok.

Men visst jag kanske kommer att besöka eeeen eller två bokhandlar och då kanske jag kommer att rikta in mig på en av bokhandlarna i artikeln Londons oberoende boklådor vinnare i skakig bransch. 

Förövrigt mailade jag herr Lokko för restaurangtips och han svarade villigt med ett antal alternativ. Jag bokade raskt bord och snart får jag se om min och Lokkos supésmak sammanfaller.