Inte helt hundra - Caroline Hainer (Love in the time of storstadsliv)

Det här är en riktigt bra bok, debut dessutom. Som så många andra debuter bygger boken på författarens, Caroline Hainers, liv.
Caroline, i boken, får i uppgift från sin terapeut att inte inleda några kärleksrelationer på minst 6 månader. Hon har för många kraschade förhållanden bakom sig och förstår inte vad som går fel. Hon rannsakar sig själv och går igenom de tidigare relationerna, hur de inleddes, hur de utvecklades, när det började gå utför och hur de tog slut. Kapitlen har namn efter killarna, David, Jonas, Aris, Rockkillen, Loke, Lukas. Vissa relationer varar bara några sidor, andra sträcker sig över stora sjok av boken.
Jag är ingen relationsjunkie direkt men det är stark igenkänning. Engångsligg blandas med årslånga relationer, samboliv, barnaprat och förbjudna relationer med kollegor. Sättet som Caroline beskriver mötena med killarna är så på pricken. Ältandet med vännerna och smsen som kan tolkas på tusen olika sätt, saker man intalar sig själv för att rättfärdiga sitt beteende, allt det här är Hainer en stjärna på att målande beskriva.

"Det rör sig bara om timmar, vilken dag som helst nu säger någon av oss det ingen av oss kunnat säga på månader, till och med år. Så jag tar hans hand så ofta jag kan. På bussen, på tunnelbanan. Jag möter honom efter jobbet. För jag vet. Eftersom han har slutat ta min."

Formuleringarna, Hainer är så jävla bra på det. De korta meningarna, de många kommatecknen. Det här är ingen lättsam chiclit med rosa och mjuka moln. Det här är ren och hjärtskärande verklighet och det kan väl passa bra att läsa idag, på Alla de krossade hjärtans dag. (Det är klart att alla måste läsa, ni i lyckliga förhållanden och ni singlar, läs och känn igen!)

Bokus har klassat den här boken som tonår men i min bokhandel står den på skönlitteratur-hyllan och där tycker jag att den ska stanna.
Boken är knubbig och vackert utformad. Jag önskar bara att Caroline Hainer hade vågat ha sitt eget namn i lite större storlek på omslaget, det är faktiskt ett namn väl värt att lägga på minnet. 

Caroline Hainer skriver också riktigt bra om skönhet och doft på sin blogg Fifty scents. Idag har hon till exempel skrivit lyriskt om de mest romantiska dofter hon vet. 

Siri Hustvedt och Paul Auster på Skavlan

Jag snubblade över ett Skavlanprogram med Siri Hustvedt och Paul Auster i intervjusoffan. Auster har tydligen precis skrivit färdigt en bok och Siri pratar om hur hon hoppas att hon får bli riktigt gammal så att hon hinner skriva alla böcker hon har inom sig.

Här kan ni titta på inslaget, intervjun börjar ca 40.50 in i programmet. 

Nyheter i den coola bokvärlden

Nyhet no. 1: Donna Tartt släpper en ny bok den 22 oktober med namnet The Goldfinch. Peppen är enorm, hypen är hög och förväntningarna kommer med största sannolikhet inte infrias.
Handling och spekulationer hittar ni i det här inlägget och i kommentarerna som följer. 

Nyhet no. 2: The Knife släpper en ny skiva i april och i albumet kommer även en seriestrip av Liv Strömquist medfölja. Coolhetsfaktorn slog precis nya rekord och coolhetsmätaren är nu trasig.

Nyhet no. 3: Håkan Nesser kommer med en ny bok under v. 28, den kommer att heta Levande och Döda i Winsford. Jag hittar inte mycket mer information om det här tyvärr.

Nyhet no. 4: Klassikern Dagarnas skum av Boris Vian kommer i april komma som film med de franska filmgenierna Michel Gondry som står för regi och Audrey Tatou som spelar huvudrollen, flickan som har en näckros växandes i sitt bröst.
Trailer här. 

Nyhet no. 5: Ni har väl inte missat Caroline Hainers fina relationsroman Inte helt hundra. Den rekommenderar jag till nästan alla nuförtiden. Recension kommer på Alla hjärtans dag.

Nyhet no. 6: Dagensbok söker recensenter till lördagarna. Maila de här: redaktionen(a)dagensbok.com.

Dying fall - Elly Griffiths

Femte boken om arkeologen Ruth Galloway är  minst lika underhållande och spännande som de förra, men två saker stör mig. Det ena är att stora bitar av bokens början går åt att på ett snyggt sätt berätta för läsaren om de olika karaktärernas relationer till varandra, olika händelser från de tidiga böckerna nämns också, så där i förbifarten. Detta är narturligtvis helt ok för en läsare som aldrig har läst en endaste Elly Griffiths-bok men för fansen (och vi börjar bli ett stort gäng) blir det lite tjatigt och tråkigt. Vi veeeet ju vem som har barn med vem och vem som dog i bok tre och hur Ruth och Cathbad träffades. Griffiths borde lita på sin stora läsarskara och gå rakt på sak. Har man inte läst de andra böckerna så får man stå ut med att vara lite borttappad.
Det andra som stör mig är att den här boken mer än de andra är relationsbaserad, en mängd nya karaktärer presenteras (detta eftersom Ruth åker iväg på semester till en liten badort i norra England), deras relationer till varandra och till mordoffret stöts och blöts och snart är det ingen mordhistoria utan ett relationsdrama med fokus på vem som har haft en affär med vem.
Så enligt mig är det här den svagaste av böckerna om Ruth Galloway men eftersom Ruth, Cathbad, Nelson och de andra är så frukansvärt älskvärda kommer jag naturligtvis läsa kommande böcker också. Dying fall kommer i april på svenska och heter då En orolig grav.

Påfyllning - mera, flera!

Jag har fått en resa i present. Senare i vår ska jag åka till Barcelona för första gången. Har ni några tips mottages de gärna! För att inte vara helt bortkommen vid ankomst (kontrollfreak som man är) shoppade jag loss idag, en Moleskine Barcelona-anteckningsbok, en Wallpaper cityguide och en bok om Gaudí. Moleskine-boken kan verkligen rekommenderas, jag har en för varje stad som jag brukar åka till. Kartorna är fantastiskt praktiska, stort gaturegister och såklart bra flikar och fickor för anteckningar och minnen. Wallpaperguiden har jag inte provat för någon annan stad men i vilket fall borde man få en susning om i vilka områden som man vill hänga i. Gaudí är ju Gaudí, cool som få.

Sen sprang jag bort till Hamrelius för att spionera på deras pocketutbud, de har en väldigt fin engelsk avdelning, de hade även rea på engelsk pocket. Jag har som regel att aldrig köpa reaböcker av författare jag inte vet något om, om jag aldrig läst några omdömen, aldrig sett namnet i nån tidning eller blogg, då struntar jag i boken. Jag har för många reaböcker där hemma som bara står, som är köpta för att de har fint omslag eller fin titel eller kanske verkar bra, nej bort med sånt! Istället hittade jag en bok av John Fowles som jag inte läst, The Magus (Illusionisten) var ju genial så kanske kommer A maggot också vara bra (lika namn de har, ser också att han har skrivit The Moralist och Mantissa, mannen verkade ha en förkärlek till titlar på M), sen har jag läst gott om Erin Kelly i bloggen Dark places, jag har även läst The poison tree (Grenar av gift, som jag ju recenserade) kom jag på nu, den var ju helt ok, vidare var Susan Hills spökhistoria The woman in black bra så kanske är även The betrayal of trust det. 

Mot biblioteket! Jag har fallit för grupptrycket och omfamnat poden Alex och Sigges podcast. Jag knarkar avsnitt efter avsnitt, flera per dag och eftersom Sigges böcker är ur tryck (något han verkar tro beror på att de är så fruktansvärt populära, något jag mer tolkar som att eftersom de inte sålde så bra valde förlaget att inte trycka en andra upplaga) gick jag till bibblan och lånade. Har läst en bit i 1988 och den är väldigt finstämd och skickligt skriven än så länge. Om man vill att Sigges böcker ska tryckas upp i pocket igen finns det en namninsamling man kan skriva på här. 

John Green är jag förälskad i efter The fault in our stars och hans böcker är såpass snabblästa att jag kan lägga ner ett par dagar på att ta mig igenom backlisten. 

Puh! Gissa om bokhögarna växer och svämmar över till alla rum i princip. 

Hyllningskören stämmer upp

Det är svårt att recensera en bok som hyllas på var och varannan tidningssida och blogg. När jag själv stämmer in i hyllningskören och vill skrika ut till världen att alla måste läsa, vill jag ändå inte riktigt dela med mig av min egen personliga läsupplevelse och då vet jag inte riktigt hur jag ska förmedla bokens genialitet. Boken blev alltså utnämnd till årets bästa bok 2012 av New York Times. Det är första gången som den utmärkelsen tilldelas en ungdomsbok.
När man läser en såhär bra bok fylls man en slags bubblande lycka, läsandet går som en dans och man fortsätter paniskt mot slutet som trots juicepauser och tid för eftertanke trots allt kommer.
John Green har alltså lyckats skriva en bok om en till synes högst ordinär kärlekshistoria mellan Hazel Grace och Augustus Waters där man skrattar högt och gråter en smula. De möts i en supportgrupp för cancersjuka ungdomar och de faller handlöst för varandra. De har ena benet omslingrat om varandra och det andra benet i graven.
DET ÄR BARA SÅ JÄVLA BRA.

Boken heter Förr eller senare exploderar jag på svenska.

I klippet nedan berättar John Green bland annat om hur mycket han älskar det svenska omslaget på Förr eller senare exploderar jag.

Jag gör radiodebut!

Radio AF (Lunds studentradio) har i dagarna inlett vårsäsongen med det nya bokprogrammet Boktimmen. I premiäravsnittet, som har tema magi, recenseras Magikerna, Dödsritten och veckans klassiker är Doktor Glas. Jag har fått äran att recensera Dödsritten, så gå in och lyssna på Boktimmen!

Boktimmen

Jag kan såhär i efterhand tycka att jag babblade på lite långt. Nästa gång (om det blir en sådan) ska jag ha ett färdigskrivet manus och inte spontanberätta handlingen på boken. Oh well. Det var väldigt roligt att spela in radio i alla fall och min trevliga vän & kollega Hanna Nyberg gjorde ett kalasjobb som programledare. Boktimmen går hela våren kl 11 på tisdagar på Radio AF.

Livet efter dig - Jojo Moyes

Idag är det lördag och helg! Vad passar bättre än att tillbringa helgen med näsan i en bok. Vill ni har något inte alltför svårt, lagom lättläst, underhållande och rörande måste jag tipsa om Livet efter dig av Jojo Moyes. Anledningen till att jag plockade upp den här boken var 1. För att den kommer ut på Printz Publishing och efter succén med En dag litar jag på att de vet vad de sysslar med när det kommer till kärleksromaner. 2. Jag behöver läsa mer "enkla & underhållande" böcker så att jag kan tipsa den helt vanliga kunden som vill ha ngt att läsa, när hon (eller han, men ja det är ju en hon) ska jobba natt eller ta en lång tågresa, om ngt annat än En dag och Igelkottens elegans. 3. Boken är faktiskt ganska snygg. BEVIS:

Boken handlar om den 26-åriga Lou Clark som bor hemma med sina föräldrar och sin storasyster. En dag får hon kicken från sitt caféjobb och hon får gå till arbetsförmedlingen för att försöka skaffa ett nytt jobb. Det som är sjyst med Lous familj är att de inte är den absolut mest vanliga familjen i såna här typer av böcker. De är ganska fattiga, bor trångt, kollar mkt på TV, läser inga böcker och Lou har aldrig varit utomlands eller har några ambitioner överhuvudtaget. Hon får i alla fall ett nytt jobb som Will Traynors personliga assistent. Will var med om en motorcykelolycka och är nu totalförlamad från nacken och nedåt. Will är en djävligt tjurig och sarkastisk man som har förlorat hela sitt liv men Lou gör sitt bästa för att muntra upp honom. Efter ungefär 50 sidor var jag egentligen beredd att lägga ner boken eftersom jag ansåg den förutsägbar dvs jag hade nog kunnat tipsa om den fastän jag inte hade läst ut den. Men jag är glad att jag läste vidare för boken utvecklar sig åt ett ganska oväntat håll och blir faktiskt en liten söt pärla. Allt här i livet är inte svart eller vitt och det är ju en fin lärdom man kan dra av den här boken. 

Så stanna inne idag för det är ganska grått ute och häll upp en kopp te och börja läs Livet efter dig. / 

Så packa ryggsäcken med en filt, varm choklad och apelsiner och sätt dig i en soldränkt snöig backe för att sedan hala upp Livet efter dig. 

Det blir nog en bra lördag det här vad det än är för väder!

Bunkern - Hanna von Corswant

Bunkern utspelar sig på 80-talet. Det står i början av boken. Hade det inte stått hade jag inte vetat att det var så. Anledningen till att von Corswant ger läsaren den informationen är antagligen att vi inte ska börja undra varför personerna som går vilse i den stora skogen eller hamnar i den mörka bunkern helt enkelt inte ringer efter hjälp. De kan inte det för ingen hade mobiltelefoner på 80-talet. Inga andra tidsmarkörer ges. Jag kommer ihåg att jag hade problem med tiden i von Corswants debut Barnflickan också. Länge undrade jag om det utspelade sig idag eller för länge länge sen eller kanske på 60-talet, antingen läste jag väldigt slarvigt eller så var tiden inte så viktig. Jag fick senare reda på att det var just under 60-talet som Barnflickan utspelade sig. Jag vet inte om det spelade någon roll.
Bunkern handlar om Charlotta som jobbar på bank, hon lever ett väldigt händelselöst och inrutat liv. Hon inser att hon lever över sina tillgångar och behöver en extrainkomst. Hon blir erbjuden av sin kollega att hjälpa två systrar över påskhelgen med lite måleriarbeten. De har köpt en gammal minkfarm och till sommaren ska farmen blir scoutläger så nu behöver det piffas upp lite. Charlotta åker ut till tanterna och träffar där Lisa som också ska hjälpa till med renoveringen. Systrarna Marianne och Ebba är lite märkliga, den ena är blind och smått klärvojant och den andre är redig och avfärdande. Lisa är också en knepig karaktär, hon pratar också om klärvojanta talanger, drömmar och mardrömmar och änglar. Charlottas faster var skulptör och kanske lite klärvojant. Nämnde jag att det är många karaktärer i boken som har lite dragning åt det klärvojanta hållet?
En dag går Lisa på promenad, hon kommer inte tillbaka. Tanterna tar det med jämnmod och skickar ut Charlotta för att leta. 
Samtidigt som historien på minkfarmen utspelar sig berättar Charlotta om sin vardag i stan, om en kärleksrelation som gick snett och om sin faster Judit och sin pappa Jon. De kapitlen varvas också med fragment från Bunkern. Man förstår att Charlotta är instängd någonstans, det är mörkt och fuktigt och insekterna krälar över hennes kropp.
Det är många trådar som Hanna von Corswant slänger ut. Inte många binds ihop. Teorier om att alla själar har en doppelgänger varvas med militärer som går igen och bankfack som är tomma. Det är rörigt, amibitiöst och jag tycker att von Corswant tar sig vatten över huvudet. Hennes historia är smått drömsk och skräckinslagen blir inte speciellt läskiga när man sitter och irriterar sig på själva historien. Hade historien varit mer avskalad och riktad tror jag att den hade kunnat bli riktigt skrämmande men som sagt, för många sidospår och för oklara intentioner.

Dödsritten - Maggie Stiefvater

Maggie Stiefvater är sådär äckligt begåvad och ung. Hon är född 1981 och har redan kommit med 7 böcker, more to come. Hon har i samband med vampyrhysteri och triologipåbud skrivit böcker om vargar, älvor, kråkor och nu senast hästar. I butiken brukar jag tipsa om hennes böcker till kunder som gillar Twilight eller Hungerspelen.
Hennes senaste roman är något så ovanligt som en hästbok för både tjejer och killar och som har övernaturliga inslag. Den här boken kan gå hem i många läger tror jag.
En gång om året i  slutet av oktober kommer vattenhästarna, Capall Uisce, upp ur havet. De är köttätande monster som kommer upp på land på ön Thisby. Öns stränder och klippor blir plötsligt en livsfarlig plats om en simmande häst plötsligt störtar upp på land och går till attack. Öns modigaste och mest dumdristiga män kämpar om att fånga in och tämja dem, för att sedan rida de i årets stora händelse, Scorpioloppet. Ön Thisby är en dimmig, karg, kall, fuktig och grå historia. Ett litet samhälle finns på ön, de flesta lever som fiskare och det är många som flyttar från ön in till fastlandet för att försöka hitta ett lyckligare och rikare liv. Men det finns också de som älskar Thisby. De som i många generationer har levt på dess klippor och älskar hästarna. Sean Kendrick är en av dem, hans föräldrar är döda och Sean lever för vattenhästarna. Varenda år vinner han loppet. Han lever och andas hästar, han ÄR Thisby. Tjejen Puck Connolly älskar också ön, hon älskar också sin ponny Dove. Hon har aldrig ridit en vattenhäst men just det här året är året då hon kommer att utmana Sean i Scorpioloppet. Vinner hon inte kommer hon förlora sitt hem och sin bror och sin älskade Dove.
Naturligtvis uppstår motvillig men ändock ljuv kärlek mellan Sean och Puck. Varannat kapitel berättas ur deras respektive synvinkel på händelserna fram till loppet. Ska Puck bli den första kvinnan som deltar i loppet? Det finns många farliga män på ön som inte vill ha det så,
Fantasyelementet, capall uisce, beskrivs väl och ger boken en spännande krydda. Vattenhästarna lever i havet hela året, de stinker salt, avlopp, död och fisk, har hemska ögon och är de snabbaste hästarna som existerar. De dundrar fram över marken och dras hela tiden mot havet. Öfolket använder järn, bjällror och röda band för att försöka tämja magin som vattenhästarna ändå besitter. Lyckas man inte tämja de är det risk att man som ryttare drivs ner i havet och dränks när hästen återvänder till de skummande vågorna som ständigt lockar på dem.

Judas barn - Anne Rice får konkurrens

Markus Heitz är tysken som skriver böcker om dvärgar men som nu delvis har sadlat om och tagit sig an vampyrerna istället. Det här är klassiska gammelvampyrer á la Anne Rice och inga fjös-Twilight-töntar.
Boken berättar historien om Scylla som växer upp i 1670-talets Serbien tillsammans med sin mamma. Men hennes mamma tillfångatas och dödas av en osmansk krigare och hennes pappa dyker upp som från ingenstans och ett nytt liv börjar för Scylla. Hennes far är forskare och läkare. Han utbildar Scylla och låter henne studera alla böcker i sitt stora bibliotek. Han lär henne också dissekera lik och forska på blod och livslängd. Snart börjar man misstänka att Scylla far kanske är något mer än en vanlig lärd man.
Man får också följa Scylla i dagens Leipzig där hon både arbetar på ett sjukhus och går loss i wrestlingringen några kvällar i veckan. Hon vinner alltid alla matcher, hon vet alltid när döden är på väg till hennes patienter.
De historiska bitarna där man följer Scylla in i 1700-talet och därmed hennes och faderns forskning är fantastiskt välskrivna. Vi lär oss om de olika typer av vampyrer/blodsugande vålnader som härjar i trakterna av östra Europa. Vi, liksom Scylla lär oss skilja på upirer, umbrae, Judas barn och tenjacer. Markus Heitz har själv forskat och läst gamla legender från Östeuropa och de här namnen på vampyrer härstammar från den tiden.
Scylla får snart veta att inte alla bland Judas barn vill henne väl och hennes antagonist fram till vår tid blir Marek. Scylla har en del häftiga passionerade kärleksförhållanden under sin evinnerligt långa livslängd men de hotas alla av Marek.
Det är spännande, extremt blodigt och jäkligt bra faktiskt. Jag har saknat Anne Rices släktträdslånga vampyrromaner där vampyrerna lever långsamt, länge och liderligt. Judas barn är möjligen en smula mer våldsam och utmålar inte vampyrerna som några romantiska vackra homoerotiska gudar som Rice ibland gör men jag älskar att inte Judas barn enbart utspelar sig i vår tid. Man får även följa en pälshandlare, Viktor von Schwarzhagen som vill veta allt om de olika vampyrerna och följer med ett gäng zingaros (vampyrdödare) när de reser runt från by till by för att hugga huvudet av blodsugare och Viktors historia är minst lika intressant som Scyllas.
Den här boken utkom 2007 och har först nu översatts till svenska. Det är den första boken i en triologi (gäsp, när slutade böcker komma en och en?) där de andra delarna heter Judas son och Judas dotter. Jag vet inte om Coltso kommer att översätta dessa delar också men gärna för mig!

Har jag hittat en ny Douglas Coupland?

Jag har länge vurmat för Scarlett Thomas. De här två titlarna är tidiga alster som har nyutgivits med fräsch och färgstark design. Thomas började sin författarkarriär med att skriva smarta lite roliga deckare men det var när hon lämnade spänningsgenren och gav sig in på romanerna fullproppade med populärkulturreferenser som hennes författarskap tog fart på allvar. Bright young things är skriven 2001 och Going out 2002 och det märks. I det nyskrivna förordet till Bright young things förklarar Scarlett Thomas att man ska ta på sig glasögonen och titta med ögon som vurmade för Big brother, pojkband, modemuppkoppling och Zeldaspel. Bright young things skulle jag närmast jämföra med en Douglas Couplandbok skriven i början av 2000-talet. SÅ fullproppad med referenser är den och så tidstypisk är den. Det är möjligt att det känns en smuuula mossigt såhär tio år senare men egentligen så älskar jag det och slickar i mig av all smartness som böckerna utstrålar. Hon skriver lättvindigt och realistiskt om relationer och tar upp saker alla känner igen.

I Bright young things svarar ett gäng ungdomar i 20-25-års åldern på en jobbannons. Annonsen lyder Bright young things wanted for Big project. Fyra killar och fyra tjejer som inte har något bättre för sig och som alla letar efter ett slackerjobb som inte kräver allt för mycket energi av dem svarar och hamnar tillsammans i ett hus på en öde ö. Huset är ombonat, kylen är full med mat och barskåpet är utrustat med öl och vin. De förstår ingenting av vad som har hänt och vad som förväntas av dem. Sakta nystas mysteriet upp samtidigt som relationerna mellan de ansökande fördjupas och mer eller mindre filosofiska diskussioner fyller vardagsrummet.

I Going out träffar vi den 25-åriga Luke som är allergisk mot solljus. Han har inte varit utomhus sedan han var 7 år gammal. Han lever sitt liv på internet eller tittandes på tv tillsammans med sin bästa kompis Julia. Han bor fortfarande hemma med sin alltmer hysteriska mor. En dag blir han kontaktad av en helare som lovar honom att han kan bota solallergin. Luke, Julia och ett gäng andra missanpassade ungdomar ger sig ut på en roadtrip för att försöka bota Luke och kanske bota sig själva från livets vedermödor. Smart och underhållande!

De här två böckerna rekommenderas verkligen till alla Couplandfans. Jag hoppas att de ges ut på svenska i pocket inom kort, även om jag inte riktigt tror det eftersom de är en smula daterade.

Sandmannen - Lars Kepler

Jag började läsa Sandmannen på lunchen en dag. Efter avslutad arbetsdag kom jag hem vid halv nio på kvällen och återupptog läsandet. Kl 02.30 var boken utläst. Det här kan tyda på två saker. Att boken var vansinnigt lättläst och inte krävde någon större eftertanke eller att boken var vansinnigt spännande.
Båda två gissningarna stämmer in. Jag kan nog erkänna att jag skummade många sidor. I jakten på upplösningen var jag beredd att hoppa över stora stycken. Framförallt långa stycken där karaktärerna hoppar in eller ut ur bilar, springer i trappor eller ringer varandra för att säga OK! Transportsträckorna helt enkelt. Skit i det, ge mig upplösningen NUUUU!

Jag är inte av uppfattningen att Kepler skriver speciellt "bra" litteratur. Men något mer snabbläst och spännande får man faktiskt leta efter. Jag kommer inte ihåg mycket av boken såhär i efterhand men ett par fantastiskt tillfredsställande timmar gav den mig i alla fall. Eftersom jag inte kom ihåg mycket av Eldvittnet heller (delen innan Sandmannen) kan jag med säkerhet garantera att Sandmannen går att läsa fristående utan några problem.

En konstig detalj som jag uppmärksammar är i alla fall Keplers namnval i boken. Det finns ingen som heter Svensson, Jansson, Sjöström eller något som ens påminner om ett vanligt namn. Alla karaktärer i boken, stora som små har namn som får mig att tänka på överklassen eller en elit. Exempel är: Saga Bauer, David Sylwan, Reidar Frost, Veronica Klimt, Fredrik Mosskin, Irma Goodwin, Roseanna Kohler, Nathan Pollock, Rebecka Mendel. Vilka är de här människorna? Från vilken verklighet hämtar Kepler sina namn?

Roliga julklappar och modiga val

Vi fortsätter med julklappstipsen. Det är ju en hel vecka kvar till julafton!

Jag bombade av Aron Flam. Formgivningen på den här boken är anskrämlig men innehållet är desto bättre. Aron Flam har samlat historier från sina ståupp-kollegor om när en kväll inte riktigt har gått som den skullat. Här finns historier av Kringlan Svensson, Peter Wahlbeck, Jonas Gardell, Petra Mede mfl. Tyvärr haltar könsfördelningen lite. Boken är dock galet kul. 

Äntligen tant av Anna Eriksson är den perfekta klappen till hipstertjejerna som har börjat anamma allt det där som deras farmödrar sysslade med. Är det egentligen en tantfälla att mangla? Äter tanten semlor innan självaste Fettisdagen? Hur många tantpoäng får du själv på ett år? Gör tant-testet! Teckningarna humoristiska och superfina. (Den verkar vara tillfälligt slut på förlaget, men ge er ut i en fysisk bokhandel och plocka upp ett ex). 

All I want for christmas is planekonomi av Sara Granér är lätt årets bästa seriealbum. Vänsterpolitik och feminism i kombination med Saras färgstarka bilder. Bli lite mer medveten om världens tillstånd i jul.

Den krympande hustrun av Andrew Kaufman. Kaufman är expert på att skriva söta korta historier som får mungiporna att leta sig uppåt. För en ovan läsare är tunnheten på boken lockande. Stina Wirsén har bidragit med illustrationer.

Blod, Eld, Död av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har precis kommit i pocket. Den svenska metalscenen och allt där omkring. Välskriven samtidshistoria av kulturgeniet Ika Johannesson och den gamla Whale-gitarristen Jon Jefferson Klingberg. 

Sverige forever in my heart av Niklas Orrenius. Orrenius blev precis tilldelad Guldpennan och den är han verkligen värd. Främlingsfientlighet, Sverigedemokraterna, utanförskap, solidaritet, Orrenius duckar inte för de stora frågorna i Sverige idag. En reportagesamling att läsa sig något av. 

Erotiska noveller av Birgitta Stenberg. Är du tveksam till Fifty shades-hysterin men ändå nyfiken på erotisk litteratur rekommenderar jag Birgitta Stenbergs novellsamling. Språket är mil bättre än E.L James Harlequin-dravel. Pirr i de nedre trakterna garanteras. 

Den levande av Anna Starobinets. Coltso fortsätter att ge ut glimrande rysk fantasy och sci-fi. I den här sprillans nya boken handlar det om en ondskefull framtidsvärld där alla människor lever som en organism och alla är uppkopplade till det sociala nätverket Socio (Facebook?). Om man dör är man bara död i fem sekunder, sedan startas livet om igen. Detta ska tydligen vara mer skräck än sci-fi. Spännande så det förslår. 

Klassiker och designnörderi att lägga under granen

Folk i min närhet har övertalat mig till att göra julklappstipsinlägg. Först tänkte jag bara tipsa om barnböcker men min blogg har gapat så tårdrypande tom på sistone att jag insåg att den behövde fyllas med snören, papper, tejp, rosetter och framförallt böcker. Så här följer en hel del bra böcker att ge bort till nära och kära. De är indelade i kategorier som jag hittade på en modeblogg, så det kanske inte är de mest självklara bokiga ämnena, men vafan, snott är snott och kommer aldrig igen tänkte jag och klippte ut ämnesbilderna. Tada! Idag blir det böcker till de konstnärliga/designintresserade och till de som gillar klassiker. Fler tips följer kommande veckan.

Svenska affischer innehåller det som den heter från slutet av 1800-talet till 1960-talet. Kungliga biblioteket i Sthlm har rotat i sitt affischarkiv och sammanställt den här fullkomliga designpärla. I både filmens och reklamens värld häpnar man över hur snygga planscher som gjordes förr. 

Teckna och måla pinuppor är också precis det den heter. En teckningsbok med instruktioner och steg för steg-tips om hur du blir en baddare på just pinuppor. 

Klipp sönder den här boken är en bok med papperspyssel. Inuti boken finns mönster och mönstrade papper för att klippas ut, direkt från boken. Den innehåller 50 mallar för att göra kort, etiketter och prydnander etc. 

1Q84 av Haruki Murakami, finns både på engelska (i en hel bok) eller på svenska (tre pocket). En blivande klassiker månne? Ja det är mycket bröst i Murakamis böcker, men jag kan ändå inte sluta älska hans minimalistiska japanska vardag som möter den storslagna magiska realismen med gröna månar och små figurer som spinner puppor som föder barn. 

The Great Gatsby av F Scott Fitzgerald kommer som film nästa år och den har nyligen återutgivits på svenska. Den engelska utgåvan är dock vackrare. En riktig klassiker som står sig år efter år. 

On Booze av samme Fitzgerald har jag inte läst men alltid varit ruskigt intresserad av, mången gång har jag fingrat på detta spritverk. Paret Fitzgerald var kända för sitt vilda festande både i Paris, på rivieran och porträtterar "The Jazz age" ur bakfyllans synvinkel. 

Gösta Ekman, Fabrorn som inte vill va' stor av Klas Gustafson. Gösta Ekman, en klassiker personifierad. Humorn, allvaret, dramatiken, snubblandet och kärleken. Alla gillar Gösta. Ge den till din smarta kulturkompis eller till din torra fabror. 

Bilderböcker att ge bort till jul

Jag kan inte få nog av att strosa bort till hyllan för 3-6-åringarna. I år har den hyllan svämmat över av glimrande roliga bilderböcker. Några har jag ju tidigare tipsat om i det här inlägget. Nu kommer det ett gäng till! Konstigt nog handlar tre av fyra böcker om björnar. HA! Det insåg jag inte förrän nu.

Björnens sång av Benjamin Chaud. Den här boken är lite större än vanliga bilderböcker och det är faktiskt tur det eftersom bilderna är så vansinnigt detaljerade och fina. Lilla Björn och Pappa Björn är på väg att gå i ide när Lilla björn ser ett bi flyga förbi, han antar att biet kommer att leda honom till honung så han skuttar efter. Pappa Björn följer efter och de kommer ända in till staden. Pappa Björn tappar nästan bort Lilla Björn men ser honom till slut försvinna in på L'Opera Garnier (det är i Paris de är). Inne på operan blir han överväldigad av allt som händer, det är folk överallt och det sjungs och dansas. Till slut står han själv på scenen och stämmer upp i ett vrål. På taket till operan hittar björnarna till slut fram till bikuporna och bestämmer sig för att ha sitt ide där istället.

Barn passar inte som husdjur av Peter Brown. Björnflickan Lollo är ute i skogen och leker och hittar ett litet barn som hon tar hem för att försöka övertala sina föräldrar att få behålla barnet som sitt husdjur. (Vilket barn har inte någon gång hittat en fågel eller kanske nåt annat djur och försökt behålla det?) Lollo får efter en lång övertalningskampanj behålla barnet om hon helt tar ansvar för det själv. Barnet får heta Pip. De leker med varandra dagarna i ända men till slut börjar Pip göra som han vill och är mer än något besvärlig.
Teckningarna är ganska retroaktiga och boken är på det hela taget väldigt rolig.

Jag vill ha min hatt av Jon Klassen. Den här bilderboken blev utnämnd av New York Times till bästa bilderbok 2011. Den handlar om en ganska butter och lågmäld björn som tappar sin hatt i skogen. Han får gå runt och fråga alla skogens invånare om de har sett hans hatt. Alla djuren skakar på huvuden och ser förbryllade ut, nej de har INTE sett någon röd hatt. Eller har de det? När barnen som har läst boken upptäcker att kaninen svarar nej när han faktiskt har hatten på sig (björnen märker nämligen inte det) blir de alldeles till sig och vill hjälpa björnen att komma på det. Det gör han också några sidor senare. Boken får en verkligen att dra på smilbanden, en buttrare björn som älskar sin hatt så gränslöst får man leta efter.

Här nedan är en boktrailer för boken, på engelska dock.

Bus och Frö på varsin ö av Maria Nilsson Thore. Jag avslutar med en svensk författare. Maria Nilsson Thore blev dubbelt Augustprisnominerad förra året för sin bilderbok Petras prick (den rekommenderas också varmt) och för illustrationerna i boken Konstiga djur (som är skriven av Lotta Olsson) och nu har hon kommit ut med en ny bilderbok. Bus och Frö bor på varsin ö, det enda de vill är att träffas, det kan bli så ensamt på ön. Men havet är stort och farligt och Bus och Frö är lite lata. De vill dela tillvaron med varandra och de har galna planer för att lyckas, men hur de gör det är ändå oväntat.

Julklappstips till de minsta

Det kanske är dags för den här bloggen att gå christmasstyle. Jag inleder tipsandet med lite fina klappar till de där söta barnen. Det har kommit ut en mängd smarta, vackra och söta barnböcker i år. I det här inlägget blir det pekbokstema, de här böckerna passar alltså i runda slängar till barn i 0-3-års åldern.

Hanna Albrektsson är en dj och illustratör som som jag har sett nån gång i min gamla hemstad Helsingborg. Nu har hon sadlat om till barnboksmakare. Hon har illustrerat olika känslor med söta små fåglar. Här kan ni titta på fler bilder Hanna har ritat.

Ulf Stark har tillsammans med illustratören Linda Bondestam skapat en annorlunda skapelseberättelse. Man får följa ett barn som växer upp och upptäcker allt som vår värld har att erbjuda, stort (dinosaurier) som smått (blåbär) tas upp. Bondestams färgglada collagestil passar så himla bra ihop med Ulf Starks smarta rimmande. Både öra och öga blir glada. Smarta blinkningar till den vuxna läsaren gör att man inte tröttnar som föräldrar under läsningen.

Catarina Kruusvals pekböcker som också är sångböcker är underbara tycker jag. Höstens två nya titlar är Vi äro musikanter och Räven raskar över isen. Böckernas text är sångtexten som sedan illustreras galet fin och detaljerat av Kruusval. Det finns mycket att titta på och upptäcka under stenar och bakom granar. Antingen kan man berätta sången som en saga eller så kan man sjunga med och bläddra snabbare. Det finns elva andra klassiska barnvisor som Kruusval har illustrerat som är minst lika fina ifall de här två visorna känns tråkiga. 

Sighsten Herrgård

Ni som har gillat boken eller serien Torka aldrig tårar utan handskar bör snarast plocka upp boken Sighsten som handlar om den svenske modeskaparen, entreprenören, jetset-mannen, designern, ja epiteten kan fortsätta i all oändlighet, Sighsten Herrgård. Sighsten kom som första svenska kändis ut med att han var HIV-smittad 1987.
Boken handlar om så mycket mer än den perioden i hans liv. Vi får följa Sighsten genom den glittrande modevärlden. Hur han blev Sighsten med hela svenska folket, hur han firade födelsedagar med David Bowie, flög till Jamaica och Island och var designchef på de finaste modehusen i New York och London. Ibland flög han till Mellanöstern och hade modevisningar, ibland ordnade han kändisfester i Stockholm eller designade glasögonbågar i Sverige.
Hans kärleksliv och tiden med sjukdomen tas också upp mycket detaljerat. Man förundras och häpnas över att en person kan hinna med så mycket fantastiska saker under ett så kort liv. Otto Werkelid som har skrivit boken tillsammans med Sighsten blev hans nära vän och det märks att det är någon som verkligen respekterar och bryr sig om Sighsten som har tecknat det här fina porträttet, inte bara av personen Sighsten utan också av världen och tiden han rörde sig i.
Boken är också fylld av modeteckningar, fotografier och skisser.

Under den blöta tunga filten

Ni får ursäkta bloggtorkan. Jag har legat under en tung blöt Håkan Nesser-filt. Jag gillar Håkan Nessers böcker väldigt mycket men att beta av såhär många på kort tid i följd blev lite kvävande till slut. Man tröttnar på att Gunnar Barbarottis och Eva Backmans samtal mest går ut på att hålla med varandra om att de inte kommer någon vart i fallet de jobbar på.

-Ser du någon lösning på det här?
-Nej, det är nog bäst att vi lägger ner det. 
-Ska vi inte ge det en vecka till?
-Jo kanske, det är ju något som inte stämmer här.
-Gav förhöret du hade i förmiddags något?
-Nej, inget nytt kom fram.
-Frågan är om det kanske är så att vi måste ge upp.
-Men min intuition säger mig att vi kanske snart kommer fram till något nytt.
-Ok, då säger vi så, ska vi ta en lunch på Kungsgrillen?
-Ja varför inte.

Sen händer det något odramatiskt och vips säger en av alla vittnen/inblandade något nytt, alternativt helt enkelt erkänner mordet/brottet. Sällan till aldrig löser Barbarotti eller Backman brottet själva.
Men språket är ju finfint och man giller ju alla karaktärer å det grövsta så man harvar på. Jag skulle nog ändå säga att bok 1,2 och 5 är allra bäst. I Berättelse om herr Roos, där tror jag Nesser slog ett all time high i händelselös historia, voj, voj.

Berlin

Höstpausen slutar inte med Paris. Berlin får också ett besök av mig. Böckerna i min hylla som utspelar sig i Berlin är dock nästintill icke-existerande. Ve och fasa! Jag ger mig själv i läxa att till nästa Berlinresa ha läst åtminstone The innocent av Ian McEwan och Alone i Berlin av Hans Fallada.

Egentligen den enda bok jag har i hyllan som i alla fall delvis utspelar sig i Berlin är Middlesex, den tror jag i och för sig bara slutar i Berlin lite kvickt. Högläsaren av Schlink skulle kunna ta plats i Berlin, men egentligen är det bara en obestämbar västtysk stad som Schlink har menat.